Var är min klon

Vad består ditt liv av?

Mitt liv består just nu av dubbelbokningar. Eftersom jag har bestämmt mig för att bara göra saker jag faktistk vill göra så skulle man ju kunna tänka sig att dubbelt att göra är dubbelt så bra. Men nej, när kollegor blir sjuka, evenemang felbokas eller ansvariga backar ur blir det visserligen massa roliga sysslor som faller tillbaka på mig, men jag blir inte fler för det. Istället för att kunna göra både och och därmet ha dubbelt så trevligt får jag timmar av administration där jag måste fördela iväg jobbet. Dessutom ofta till människor som inte alls är lika förtjusta över uppgiften som jag. Mitt godis blir bajs för andra - inte bra.

Jag behöver fler roos. Kan man få statsbidrag för att starta en utbildning i att bli mig?

Choklad!

På Nordiska museet i helgen :)

Hoppsan!

De halva dikterna föll visst bort. Bättre sent än aldrig kommer här ett par exempel som aldrig blivit mer än halva och kanske slutar så. Om jag skriver klart dem riskerar de ju att bli färdiga, nu blir de alltid lite annorlunda var gång jag tänkter på dem - eller som nu kladdar ner dem.


Rätt person kom med rätt glass
Överraskad, lycklig
___

Älskad plats vid ny årstid
Hopplöst söt blomma på oväntat ställe
Kan inte plocka ens till dig
___

Kul jobb klart
Tid för kompisar nu
Sen nytt projekt
Hel igen :)

En halv dikt på andra ledden

Fyra strofer i mitten av en dikt kan bli ganska tomma och intetsägande utan de tre i början och den på slutet. Givetvis gäller det inte alltid och ibland lämnar det till och med kreativa möjligher för läsaren som kanske är bättre än orginalet. I vanliga fall är det nog ändå ganska värdelöst. Därför gillar jag att kapa mina dikter på andra ledden. Någonstans mitt emellan påbörjad och klar, vid halvfärdig ungefär kanske man skulle kunna säga. Jag är med om något, känner att det här är bra, syndigt, avlångt, dåligt eller så. Tillräckligt för att jag ska vilja kunna plocka fram känslan av upplevelsen igen. Mest kanske för mig själv, men det kan ju vara bra att kunna dela med mig av den ibland också. Då är en dikt ganska bra. Men det tar ju sin lilla tid att knåpa ihop en jag är nöjd med så istället blir det bara ett bar rader med stolpar på en lapp eller bara i huvudet. Men tillräckligt för att kunna hitta tillbaka när jag vill uppleva känslan eller skriva klart dikten. Det blir en spardikt - en dikt kapad på andra ledden.

Jag - en stalker?

Jag har en idé! Jag tänker förfölja folk. Det kan nog vara riktigt givande, bara jag smyger på rätt människor. Det hela handlar egentligen om smultron, eller iallafall smultronställen. Ni vet där där platserna som verkligen har förutsättningarna för att bli ett favoritställe att bara trivas på. Stan är full av dem och jag tycker jag hittar ett då och då. Men det finns garanterat många fler och det finns definitivt massor av människor som är på väg till dem. Stalkar men dem kommer man också dit. eller hur.

Problemet blir bara att välja ut rätt människa i rätt ögonblick. Går det att se på någon man möter på stan att han är på väg till ett favorithak? Tänk om hon inte har samma smak som jag. Tänk om han där bara ska shoppa kläder eller ska på långpromenad. Men med en kombination av observation och att byta offer ofta om de inte kommr fram till något så ska man nog kunna hitta rätt till slut. Eller så frågar man bara dem rakt av:
Vart är du på väg?

Brabarber

Så var det dags för ett litet recept igen:

Brabarbercheescake
Cheesecake kan man göra krångligt eller så kan man göra det lätt. I min värld gör man det lätt och snabbt eftersom det blir mist lika gott som krångelkaka. Vispa äggvita och grädda, det är för folk som gillar extra jobb utan extra smak.

Till en liten form med löstagbar kant behöver du:
10-talet digestive kex (signums billiga är fina)
75-100g smör (helst inte margarin)
200g philadelfiaost
1-2dl turkisk yoghurt (går säkert bra med annan yoghurt oxo, men då måste den rinna av tills den är riktigt fast)
0-1 dl vispad grädde
2-4 små rabarberstjälkar
1/2-1 dl floorsocker
lagom med socker
en citron
kanel

Börja med botten, smula kexen fint (plastpåse är bra) och blanda dem med smöret som du smält. Blanda i en tsk kanel och tryck ut degen på formens botten (att klämma fast ett smörpapper i botten är oxo bra). Har du tillgång till en ugn kan du sätta in den i fem minuter på 200 grader nu, annars går det ganska bra ändå.

Sedan smeten!
Skär rabarberna i små bitar, koka dem med lite vatten och socker (inte så mycket att all syra försvinner) några minut er tills de är ätbart mjuka. Vill du vara lite extra om dig och till dig kan du kandera dem med smör, socker och kanel i en stekpanna istället, det blir gott på riktigt. Låt svalna medan du rör ihop resten. Blanda ost, yoghurt, florsocker och eventuell grädde i en skål. Riv av det gula från citronen i smeten och i med hälften av rabarberna och bara lite av lagen.

Smeta smeten på degen och garnera med resten av rabarbern och kanske några vinbär, hallon eller smultron. In med den en trekvart i frysen.

Godis!

Ett bra ord

Vissa ord är bra, som slickepott. Smaka bara på det! Känner du inte sockerkakssmeten i munnen och sylten över hela ansiktet vid blotta tanken. Jämför med till exempel golvbrunn eller cyckelkedja. Nej, slickepott är ett ord för mig. Verktyget som får fram det sista av det gottaste och hittar skrymslena och vrårna där det gömmer sig.

Tänk, funnes det bara slickepotter för annat än bakskålar. Föreställ dig till exemel att vara på en bra fest och du vill med sista tunnelbanan om fem minuter. Men haha, du tar fram din tidsslicketpott och vips så har du en halvtimme till. Eller när du hittat nästan alla låtar av en favoritartist, men kanske inte de där riktigt obskyra inspelningarn. Eller när du sökt rätt på nästan all information som finns om ett visst ämne på nätet, men ändå vill ha lite till. Då skulle du bra gärna vilja knappa in slickepott.nu, eller hur?

Skorpmjöl

Vad känner du när du står framför en varm ugn med en smörad sockerkaksform i den ena handen och en skål med färdig smet i den andra och upptäcker att det inte finns något skorpmjöl? Mig ger det en omedelbar känsla av upptäckarlust, ett kort ögonblicks möjlighet att få hitta den rätta ingrediensen istället för den som alla tar för givet. Jag känner att nu är jag jag på riktigt och färdens mål är inte längre förutbestämmt.

Skorpmjöl, eller ströbröd om du så föredrar, är en av sakerna vi slutat att förbättra. Vi köper vår påse och vi bryr oss inte så mycket om märke och att någon tillverkare skulle göra olika sorter är långt utanför vår världsbild. Ändå så märker man snabbt att skorpmjöl gjort på tomat- & basilikabröd är fantastiskt mycket bättre än det vanliga smaklösa till panerad fisk och att malda nachochips kan sätta rejal smak på en kaka när man bara provar; man ändrar på en ack så liten variabel som alla har på defaultvärdet och vips, så är världen lite förändrad. (Förresten rekomenderar jag definitivt mixad wasaknäcke och mixad rostad havregryn framför nachochipsen.)

Veckans uppmaning är således: Hitta ditt eget skorpmjöl och lek med livets detaljer! Och om du kan, dela gärna med dig av dina fynd till oss andra!

Klumpigt!

Vår ekonomi, som den ser ut i dag, är baserad på en fri marknadsekonomi som ger människor rätt att handla med varandra. Den om fattar, ibland reglerat och ibland oreglerat, stora delar av våra liv. Som till exempel att handla mat, gå till jobbet, boende, transporter. Vissa saker står dock till största del utanför, som kärlek och vänskap, hushållsarbete, barnuppfostran och diskussioner och samtal. I de allra flesta sektorer finns det dock nästan alltid en liten del som inte följer mönstret. När vi gör saker kan vi ibland ta betalt för det, och ibland inte. När vi kan är det ju bra och praktiskt, då kan det ju bidra till vår försörjning. Att kunna ta betalt för det jag gör är i min värld en bra sak, speciellt eftersom jag numer har bestämmt mig för att inte göra saker jag inte tycker om regelbundet bara för att någon betalar bra. Jag gör saker jag tycker om att göra och jag ger mig själv rätten att ta betalt när jag kan.

När jag med den grundsynen ser på Piratebuktsdebatten finns det än så länge två huvudaktörer som gör rätt. Mediaindustrin som tar betalt för att distribuera andra människors verk, för att de kan och människor som försöker ta deras verksamhet ur det marknadekonomiska paradigmet. Må bäste man vinna och må endera sidan ge upp innan de blir tvugna att ta till oförsvarbara medel.

Däremot finns det en tredje part här som jag inte är helt nöjd med. Det är staten genom rättsväsendet och polisen. Här finns det ett par riktiga tabbar som jag vill peka på som skett på olika nivåer. Vi varför i herrans namn de tog in Pirate bays juridiske rådgivare? Dåligt, men det har andra pekat på.

Jag är mer oroad av timingen och valet av mål i tillslaget. Pirate bays verksamhet, att förmedla pekare till filer, har tidigare prövats och funnits laglig. Nu har lagen ändrats lite och man har fått internationella påtryckningar om att det finns ett problem så man vill prova lagligheten igen. Det är helt ok. Men varför väljer man den marknadsledande organisationen. Varför inte en liten site där det behövs en eller två poliser och där inte ett politiskt forum ryker med av bara farten mitt i en valrörelse. Det hade gått alldeles utmärkt att prova den nya lagen utan att förstöra eller störa massor av småföretagares verksamhet. Men nej, det är Pirate bay vi ska åt, nu och direkt, vi kan inte ta någon mindre och inte vänta till efter valet.
Snacka om klumpigt!

Det visste jag inte!

Nyligen är bra. Där kan man pinga sin blogg så att folk som tittar efter där ser att den är uppdaterad. Enkelt och smidigt. Och så kategoriserar de saker också, som de här texterna till exempel. Det här är visst en mediablogg.

Å fan!

Då var det ju tur att jag skrev det här inlägget om media då...

Prata med barn! (fråga kanske vad de tycker om upphovsrätt)

Barn, iallafall när de har lärt sig ett språk, är väldigt lika oss vuxna. De ser hör och känner som vi, de har vänner och relationer och de tänker minst lika bra som vi gör. Vi kan kommunicera och förstå varandra utan problem över generationsgränserna.

Den stora skillnaden är att de inte har samma förutfattade meningar som vi har. På gott och på ont byggs deras värlsbild långsamt upp av lärdomar och fördomar och de blir som vi. Nja, inte riktigt. En del av vår egen syn på världen bygger på observationer som inte stämmer längre, för att världen förändras och barnen får här ny kunskap som skiljer sig från våran. Här finns ett utmärkt tillfälle att ta hjälp av barnen. Genom att prata och umgås med de mindre formgjutna individernaoch upptäcka världen pånytt tillsammans med dem får vi en chans att upptäcka brister hos oss själva som riskerar att kosta oss vår världsförankring i framtiden. Förutfattade meningar är bra, men när de inte längre stämmer med världen omkring oss blir de fördomar och hindrar vår egen utveckling. Vi kan inte resetta vår egen hjärna för att bli av med invanda mönster, men med barnens hjälp kan vi upptäcka de mönster de tar till sig från den nya värld de kommit till och med lite god vilja och ihärdighet arbeta in dem i oss själva också.

Sedan var det det här med piratbyrån. Ja, jag pratar inte om piratebay nu, utan om den politiska diskussionssiten om upphovsrättslagen som polisen beslagtog. Om nu polisen tror sig kunna driva att det är olagligt att berätta var upphovsrättsskyddat material finns att hämta för andra (trots att det sedan tidigare finns prejudikat om motsatsen) förstår jag inte varför de gör ett beslag överhuvudtaget. Ingen förnekar ju att verksamheten förekommer. Förhör och dra inför rätta om nu åklagaren tar upp det igen, det verkar bara korkat ta maskinerna innan rätten fastslagit att det är olagligt. Men att ta ner debattforumet där man för en politisk diskussion och inget annat är en helt annan sak, det är en grov inskränkning av yttrandefriheten. Det ska till ganska grova brott om man som en bieffekt ska tumma på rätten att uttrycka sin åsikt, iallafall i min värld. Att man sympatiserar med folk som kanske begår medhjälp till upphovsrättsbrott är inte ett sådant fall.

Sommartid

Sommartid må vara bra på sommaren. En timme extra solljus är ju inte att förakta på sommaren. Men vintern då? Hur kul är det att det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Nej, nästa vinter tänker iallafall jag ställa om min dygnsrytm. Jag tänker börja jobba/plugga långt innan solen går upp, ha soluppgång lagom till lunch och få den trevliga middagssolen när jag är ledig.

Att välja, eller låta bli

Att rackryggad spatsera in mellan lejonet och tigern och är inte så svårt, inte förrän man passerat de båda burarna och ser att bakdörrana är öppna. Då mina vänner, är det dags att tänka bra och tänka rätt. Ska man ta lejonet vid hornen eller rida tigern mot solnedgången sjungandes I'm a poor and lonesome cowboy?

Någonstans glömmer man en detalj och den vanligtvis så trygga vardagen förvandlas men ens till en samling lysande framtidsutsikter. Den självbild man omsorgsfullt har byggt upp raseras; skalet av skyddande hjärnbark och tankar försätts ur funktion så att de mer primitiva delarna av geléklumpen fritt kan spruta ur sig adrenalin- och hormonkaskadrar.
Välkommen till livet!

Två korta små dikter behandlar ämnet och jag tar mig friheten att recitera dem utan att vara helt säker på den exakta ordalydelsen:

Det knackade på dörren
när jag öppnade stod verkligheten utanför och bad att få komma in

(fritt ihågkommet från Maria Johnssons dikt)

Säg till om jag stör, sa han när han steg in
så går jag med detsamma
Du inte bara stör, svarade jag
du rubbar min hela existens
Välkommen!

(fritt ihågkommet från Eeva Kilpis dikt)

Maria behandlar överumplingen och känslan av att tappa fotfästet, medan Eeva själv överumplar läsaren med det perfekta svaret. Problemet är bara att hitta det. I stunder då livet förändras i rask takt har vi möjligheten att fatta de kanske viktigaste besluten om oss själva. Men vi måste välja att välja. Fortsätter vi utan att förändra oss blir vi middag åt verkligheten och en produkt av dess flöde snarare än ett verk av vår egen vilja att vara.

Ibland är man lyckligt lottad nog att kunna ta ett steg tillbaka och upptäcka att står man bara still mellan burarna, då märker varken tigern eller lejonet de öppna dörrarna. Eller så väntar de bara, nyfikna på om du tänker ta ett par steg till. Välja att välja, eller välja att låta bli. Låta framtiden bli en dröm eller försöka hitta det "Välkommen!" som biter på tigrar och lejon, det är dagens fråga.

Här

Om ni inte visste det så finns jag i
Stockholm.

Teknikberoende

Jag har insett att jag har ett beroende och att jag får abstinensbesvär om jag inte får det tillfredställt. Det har hängt med en stund men ökat markant de senaste åren. Själv hade jag inte riktigt förstått vidden av det hela förrän ett litet glapp uppstod. Min musikspelare började skicka hemska skrap- och skränljud mitt i musiken. Det gick fortfarande att lyssna, men många av de positva effekterna uteblev. Det i sig var inget jätteproblem, jag kan leva med att vara musikspelarberoende, bara jag vet om det. Det är dock betydligt mer oroande att jag inte förståd hur illa det var förrän det fungerade bra igen. Helt plötsligt var jag mig själv, humöret där jag vill ha det och motgångar viftas bort eller överkoms i en handvänding.

Hade jag bara insett hur det låg till i tid kunde jag återgått till min gamla cd-spelare tills jag löst problemet och sluppit ett par veckars hemskheter. Kommer någon på ett verktyg för att hjälpa till med att analysera oss kontinuerligt och peka ut vad det är som påverkar oss ska jag skicka blommor till uppfinnaren. Det är då verkligen ett teknikberoende jag ser fram emot.

Ett verktyg för ökat välbefinnande

Känner du dig lite hängig, trött, sliten eller uttjänt? Eller mår du ganska bra men skulle inte ha något emot att nå nya höjder i ditt lyckorus? Om du inte har gjort det redan föreslår jag att du utforskar möjligheten att stimulera din hjärna med energipulser genom ett av våra trevligare sinnen. Prova till exempel med att vidga dina vyer med högfrekventa, repetativa pulser som skiftar i intensitetsnivåer kombinerat med mer lågfrekventa rytmiskt återkommande urladdningar. Du kommer att märka att hörseln är ett utmärkt sätt att väcka en slumrande hjärna ut tristessens dvala om du bara väljer att mata den med ljud som är avsedda för ändamålet. En bariär som man måste övervinna är förstås att krypa ur sitt skal och hitta musik som inte låter som den man är van vid, då hjärnan snabbt slår på sitt "precis som vanligt"-filer och försätter sig en småmysig nostalgisk dvala när ljuden är alltför välbekanta.

Givetvis går det att använda musik i det syftet också. Det är ett lysande verktyg även när man vill välja vem man är ur sitt arkiv, men nu var det ju inte det vi skulle prata om. Efter att ha testat det här ganska utförligt har jag hittat ett par ingredienser för att snabbväcka geleklumpen i skallen. Instrument spelar inte fantastisk roll, men väl register och hur de används. Miljön och ens egen kropps möjlighet att delta är också av största vikt. Musik med diskantljud som skiftar i styrka, ibland försiktigt i tempo och gärna med underliggande mellanregisterljud som ändrar sin ton och melodi för att harmonisera olika med diskantljuden. Överaskningar är alltid bra också, och humor. Små detaljer som är lite udda och fångar ens uppmärksamhet på någon detalj i musiken. Miljön då? Jo, ett dansgolv är ett fantastiskt ställe att uppleva musik om man verkligen vill gå in i den. Men nu var ju inte det riktigt vårt mål. Det är för mörkt och för få intryck för att stimulansen ska verka åt rätt håll, där närmar man sig istället ett transliknande tillstånd där man fokuserar på sina egna och partners rörelser och samspelet mellan dem. Prova istället att ta på ett par lurar och gå ut på stan där det rör sig mycket folk och händer en del! Du kan fortfarande låta din kropp delta genom att gå i takt.

Känner du för att agera ut lite mer kan du alltid försöka visa dem du möter hur du känner och inte nöja dig förrän du ser att de har reagerat på det.

Knarkotika

Att ge av sig själv och tillföra lite liv i andra människors liv är trevligt, roligt och ibland till och med utvecklande. Det är kort och gott en av de viktigaste ingredienserna i ett fantastiskt liv. För en del människor kanske det till och med räcker. Andra har svårare krav att tillfredsställa, materiellt välstånd, tvåsamhet, social status. Själv behöver jag intellektuell stimulans kanske mer än något annat. Upplevelser och vänskap, sex och familj i all ära, men människor med nya idéer som tänker och kan bolla dem mot mina dito är nog strået vassare ändå.

När jag har ett underskott på den punkten känner jag mig uttragen, lite som ett gummiband som inte längre klarar av att fjädra tillbaks. Det är högst otrevligt och jag funderar på om jag ska ändra på det. Frågan är bara vad det skulle kosta. Hur mycket av mig själv måste jag göra våld på och hur mycket av min världsbild måste jag skriva om för att inte ha det behovet längre? Skulle det vara värt det för att slippa det kontinuerliga arbetet med att leta efter dessa människor? Är det bara knark, eller är det något som är en viktig del av den jag vill vara?

Tvärliberala tankar

Jag själv och många jag umgås med påpekar ofta och gärna nationalstatens vedervärdighet. På goda grunder, den kollektivansluter människor baserat på deras geografiska possition utan hänsyn till deras egna värderingar. Den är dessutom i det närmaste allenarådande idag som styrelseskick över människor och dess utveckling mot en mer tolerant institution har hittils begränsats till en liten del av världen. Många menar dessutom att den utvecklingen har upphört helt och att nationalstaten är av ondo även där man, som här i Sverige, har det betydligt friare än på de flesta ställen. Som jag ser det är det inte bara att identifiera problemet och ta bort roten. Gör vi det, blir vi av med alltför mycket av den bas som vår kultur och ekonomi vilar på.

Det finns anarkister som förespråkar "naturtillståndet", en återgång till avsaknad av auktoritet. De hävdar i grund och botten att bara vi har fått återuppleva det tillståndets förträfflighet så kommer vi aldrig att vilja ta det ifrån varandra det igen. Och dessutom, hade de mot förmodan fel, så bleve det säkert något bättre av det än det vi har nu. Till dem vill jag bara säga att den världsordning vi har idag måste (under förutsättning att något ursprungligt tillstånd existerar) vila på just denna anarkistiska utopi. Om vi bortser från möjligheten till att vår värld är styrd av en högre makt, så är dagens nationalstater den mest livskraftiga organisationsform vi har kommit på hittils. Nu kan man ju hoppas på att när man rör om i grytan dyker det kanske upp något vi har missat. Säkert och absolut, men råkar det inte ha med styrelseskick att göra har vi goda utsikter att se nya stater uppkomma efter gamla mönster.

Andra har uppfattningen att en minimal statsapparat ska ta över och erbjuda en grogrund för alternativa organisationsformer som kan tillgodose människorna med de tjänster som staterna gör idag, och mer därtill. Till skillnad från dem som förespåkar avsaknaden av statsmakt verkar dessa libertarianer och anarkokapitalister ha en mer tydlig bild av vart de strävar. De tror att marknadskrafternas och människorsnas kreativitets frisläppande kommer att vara tillräcklig för att skapa en social och ekonomisk tillväxt stor nog att göra världen mycket bättre för alla. På den ekonomiska sidan är jag benägen att hålla med, men att vi skulle kunna trigga den sociala utveckling som krävs för att det skulle fungera med en nattväktarstat tror jag inte ett dyft på. En liberal värld kommer att kräva nya former av organisationer och en social och kulturell utveckling. Annars riskerar den nya ordningen att komma att få utslagning och ojämlikhet (eller andra symptom som av hävd förknippas med kapitalism) som främsta kännetecken.

Det är lätt att glömma bort att när saker förändras fort blir människor osäkra. Osäkerhet ger oss impulser att försvara oss själva och vad vi anser är vårt först och främst och det vi tror på först i andra hand. Det gör att vi riskerar att många sociala protokoll som ger oss tolerans, frihet och trygghet sätts på hårda prov, om vi vänder upp och ned på vår värld. Nej, ska vi nå bort från vår nuvarande värld av kollektivanslutning och majoritetsdiktatur (eller ännu värre på vissa platser) måste människor kunna känna sig hoppfulla och gärna trygga med det nya. Det räcker inte att delar av kultureliten diskuterar problemet eller att filosofer och statsvetare påverkar politiker. Någonstans behöver vi visa att den libertarianska, anarakistiska eller tvärliberala tanken fungerar. Vi måste kämpa för att få organisera våra arbetsplatser, våra internetcommunities, våra föreningar och företag i dess anda. För att inte tala om hemma och i vänskapskretsen, för vad blir väl en minimalistisk stat annat än anarki i dess negativa form om människorna inte är beredda att axla bördan av att organisera sig själva, tolerera andra och att släppa lös sin egen kreativitet.

Vad samlar du på?

En del samlar på frimärken, andra på bilar. En och annan föredrar till och med pengar. Själv samlar jag på två saker, människor och upplevelser. Dels för att jag tycker om både och, men också för kickarnas skull. Jag hoppas verkligen att numismatikerns upplevelse är lika stor när han hittar den där tvåöringen han letat i veckor som min glädjeyra när jag träffar en ny vän eller upplever något nytt med en gammal. Jag hoppas verkligen han har lika mycket glädje av myntet i efterhand som jag har av minnen och vänner. Tyvärr är jag inte helt säker, så jag skattar mig lycklig i mitt samlande.

Såsen, såsen!

Alltsedan kycklingfiléns intåg i kyldiskarna har den helstekta kycklingen varit på tillbakagång i de svenska köken. Bröst- och lårfiléer går snabbt att steka, ger rena bitar och passar såväl till indiskt, som mexikanskt eller italienskt. De är smidiga att arbeta med, de kladdar inte och matlagningen genererar lite disk. De har sannerligen förenklat för hemmakocken och gjort fågeln tillgänglig för alla de som inte vill lägga mer tid och arbete i köket än nödvändigt.
Ett enfaldigt leve för kycklingfilén! Hurra!

Men HAAALÅ! Vi har glömt såsen. Alla dess företräden till trots, av kycklingfilén blir det inte mycket till sky. Utan denna slemmiga, feta, klibbiga vätska som droppar ur den helstekta kycklingen blir det ingen sås. Du vet, den där gräddiga saken man mosar potatisen i, som gör att själva kycklingen förefaller överflödig på tallriken. Den där som man kan skära ner kycklingresterna i dagen efter och få världens godaste ragú av. Ja just det, den man slickepottar upp ur botten av kastrullen för att frysa in och ha som grund nästa vecka när rådjuret, murklorna eller wallenbergarna ska avnjutas. Har du glömt hur man gör, eller vill du bara ha det bästa och mest detaljerade receptet? HÄR KOMMER DET:

Den godaste såsen
1 Kyckling, strax över kilot.
1dl Vispgrädde + 4dl mjölk
eller
5dl Matlagningsgrädde för den som vill lyxa extra
1-2 Kycklinglevrar (eller lever plus njurarna från inkromet om det finns i kycklingen)
1/2 krm Colemans senapspulver
1-2msk Kallt kaffe (kokt/bryggt och sedan svalnat)
1/2-1msk Hallonmarmelad
eller
1/2-1msk Vinbärssylt + 1/6 malen bittermandel
eller
1/2-1msk Koncentrerad bärsaft + 1/6 malen bittermandel
Fryst eller färsk basilika eller rosmarin, massor av citronmellis, timjan eller något annat gott
1 Lime eller citron
1 god hönsbuljongtärning, gärna poule-au-pot eller motsvarande mängd flytande kycklingfond
Citronpeppar eller krossad svartpeppar och mer lime eller citron
Salt
Kinesisk soja
Malen vitpeppar
Smör
Mjöl/redning

Tina kycklingen om den är fryst och plocka ut påsen med inkrom. Pressa citron/lime över den och häll på rikligt med soja. Smörj in! Salta och peppra, klappa in. Fyll i örkryddor och lite salt och lite smör i kycklingen. Pressa i resten av lime/citron. Lägg ugnsgallret på en långpanna med 1dl vatten samt buljong, lite smör, lite soja och inkrom/lever i. Lägg kycklingen på gallret och stek på 175-200 grader i strax under timmen. Ös ibland och vänd på fågeln efter halva tiden. Då passar du även på att ta ut levern.

Passera levern (ej njurar, det räcker att de ger smak genom att ligga och steka i skyn) genom en sill i en såskastrull med lite vatten. Häll på grädden och det mesta av mjölken samt kaffe och senapspulver. Blanda toppredning av resten av mjölken och mjölet. När kycklingen börjar bli klar häller du kycklingskyn som finns i långpannan genom silen (diska inte bort resterna av levern först) ner i redningen. Använd tillräckligt med mjöl för att det ska bli ganska simmigt eftersom vi vill binda kycklingfettet i mjölet, annars bildar det lätt en hinna ovanpå såsen. (bottenredning fungerar inte här) Blanda ihop redning och sås och smaka av med kryddor, kaffe, förska örter, senapspulver och marmelad. Var inte rädd att späda den med mer grädde och mjölk om den är för stark eller du vill ha med. Smaken är förvånandsvärt beständig. En liten, liten klick smör gör den sedan blank och fin om den vispas ner precis innan servering.


Lyckligt såsande!

Ska jag bli megaloman eller paranoid?

Jag har oftast en känska av att världens hinder och småproblem viker undan för mig när jag nyfiknar omkring och utforskar den. Det är nog en ganska hälsosam känsla som ger både tillförsikt och självförtroende, så jag har inga planer på att ändra på det även om jag är övertygad om att det egentligen inte är lättare för mig än för någon annan. Ett exempel är byråkrati, när andra kör fast i CSN eller försäkringskassan fungerar det oftast för mig och gör det inte det kan jag göra något åt det. Ett annat är trafikhinder, bilar rödljus och andra trafikanter hindrar mig sällan om jag bara försöker anpassa min väg och inte ställa mig på tvären.

Men, när jag skulle passera Birjer Jarlsgatan vid Tegnergatan häromsistens blev jag ställd. Redan på långt avstånd märktes det att den lätta vägen över saknades. Bilar, trafikljus och allmänt småkaos blockerade övergångsställena och jag kunde endast ta mig över till mittrefugen innan två bilar och en mopedist i första ledet och en kö bakom var och en av dem fick grönt ljus mitt framför mig. Givetvis tänkte jag: Det här ska ju inte hända! Har jag blivit ouppmärksam eller har världen vänt sig emot mig. Men ack så fel man kan ha. Döm min förvåning när jag så snart jag tänkt tanken klart märker att de tre låter bli att åka trots att jag tålmodigt stannat. Efter ett par sekunder är det bara att inse, de åker inte och jag kan med en lätt bugning spatsera över till andra sidan....

Spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, amnesty international och spam

Jag har aldrig gillat spam, varken maten eller posten. Det står en lapp på min brevlåda om att jag inte vill ha reklam, jag köper inte burkskinka och folk som inte verifierar sig själv kan inte skicka mig mail. Lätta och enkla åtgärder som jag tycker det är helt ok att behöva vidta för att slippa skräpet. Själv skulle jag nog kunna tjäna en god hacka på att skriva mailbottar. Jag låter bli för att det faktiskt irriterar folk, visserligen människor som ganska enkelt kan komma undan, men nej, jag gillar inte att påtvinga andra information som de varken har bett om eller vill ha. Vissa är dock ondare än så, de tycker det är helt ok att betala folk för att springa omkring och spamma oss personligen på ett mycket värre vis än ett lätt bortkastat reklamblad. Dessa spam närmar sig en på stan, i sina färgglada plastjackor, med ett lika plastigt leende och en skrivplatta i handen. Dessa mänskliga spam tvingar oss att stanna en stund och prata, medan det gör vad de kan för att ge oss skuldkänslor för att vi inte tänker skänka pengar den här gången också. Alternativet är att avfärda dem för vad de är och vara otrevlig eller ignorera dem. Jag vill inte bli socialt överfallen av en lejd hantlangare till amnesty, greenpeace eller någon annan varje gång jag går genom stan en eftermiddag, men jag vill heller inte tycka att det är ok att gå runt och vara otrevlig mot människor som vill prata med mig. Dessutom trodde jag inte att varken kyrkor, miljöaktivister eller samhällsrättsförkämpar trodde att ändamålen kunde helga medlen.

Detta är skit! Sluta, är ni snälla! Ge er och inse att vi inte vill att ni spenderar pengarna vi skänkt er för att göra världen bättre på att terrorisera oss!

Min verklighet, eller deras

Det finns platser och sammanhang i mitt liv jag inte uppskattar men ändå inte kommer undan. Vissa av dem har jag god anledning att vilja tycka mindre bra om. Som till exempel när jag känner mig illa till mods i ett badhus eftersom jag är allergisk mot klor. Eller som ibland när jag passerar ett socialkontors väntrum. Människorna där är oftast där av nödvändighet och får inte lika ofta den hjälp de behöver. Den hopplöshet de känner är inte trevlig att ens få sekundärupplevelsen av, men jag är ändå glad att jag uppfattar det. När jag däremot går genom stressgången på centralen i stockholm och själv faller in i resten av människornas hets och brådska finns det ingen anledning för mig att bli ett med situationen. Då är det dags att definiera om verkligheten. En bekant till mig påminde mig om att luften där är frisk och klar till skillnad från i både tåg och tunnelbana. Dessutom är det en utmärkt chans att få sträcka på benen efter allt sittande eller stillastående i de olika färdmedlena. När jag dessutom sätter på mig ett par tätsluttande hörlurar med väl vald musik kan jag inte låta bli att njuta av promenaden. De påtagliga förbipasserande sporrstrecksppedestranterna går att förvandla till grå skuggvarelser som inte hör hemma i min värld.

Oron och ibland rädslan bland patienterna i tandläkarens väntrum och irritationen i kön till mikrovågsugnarna på universitetet. Ni behövs inte och jag blir inte en bättre person för att jag upplever er. Härmed förvisar jag er ur min verklighet! Platserna där ni regerat är nu platsen där jag i lugn och ro en sista gång kan smaka på min tandverk innan den är borta för alltid och platsen där jag kan zona ut och tänka på vad den senaste föreläsningen handlade om eller vem jag skulle vilja bjuda ut på en middag i en trevligare miljö. Små sköna stunder för mig själv istället otrevliga sådana i andras världar.

Förvånad

Herr president Bush, the president har hållit tal. Där konstaterar han bland annat att USA har blivit beroende av länder i ostabila delar av världen för sin oljeförsörjning. Det får iallafall mig att fråga mig hur ostabila dessa delar av världen vore, om nu inte just USA hade dragit sitt lass till stacken av kaos. Det må vara hur det vill med deras egen skuld i frågan, men resultatet har iallafall blivit rejält höjda olje och bensinpriser för det amerikanska folket. Arga bilisterna tutar och mindre rika amerikaner riskerar att frysa i vinter. Presidenten måste agera. Presidenten lyckas slå mig med häpnad. Slutsatsen är att USA måste minska sin oljeförbrukning och styra om sin energiförbrukning till förnybara källor och kärnkraft. Forskningsanslagen till forskning om alternativa energikällor höjs rejält.

Allierade

Jag tänker mig vanligtvis att en militär allians innebär att båda parterna låter bli att slåss med varandra och istället hjälper varandra mot gemensamma fiender. Men när amerikanskt stridsflyg för alltid besegrar ett femtontal allierade civilpersoner för att en fiende befinner sig i deras by märks det alltför väl att de båda grundsatserna kan hamna i konflikt med varandra när styrkeförhållandena mellan de allierade inte är i balans. Om Ayman al-Zawahiri istället befunnit sig i en otillgänglig sameby i svenska fjällen tror jag inte att USA:s ledning hade tvekat en sekund, de hade insett att det skulle bli ramaskri i resten av västvärlden och att det skulle bli en diplomatisk incident om de så bara ställde frågan. Vad skiljer då svenska samer från pakistansk lokalbefolkning från USA:s perspektiv i den här frågan? Är det något mer än att de kan bomba byn i Pakistan? Hade jag varit amerikan idag, hade jag funderat mycket och länge på om det är USA som väljer att alliera sig med ett land som inte bryr sig om huruvida dess invånare lever eller inte, eller om det är sådana länder som väljer att alliera sig med USA. För de frågade väl om lov innan de bombade, eller hur?

Flyktigt, viktigt, lyckligt

När man som jag, är övertygad om att det jag upplever som mig själv är en aktivitet i hjärnan som inte är fortlöpande framåt i tiden, öppnar sig ibland en och annan dörr. En av de viktigaste av dem är kanske möjligheten att bestämma vilka minnen och sinnesstämningar jag vill att nuets jag ska ta färg av. Vem vill jag vara? Jag har kanske inte så lång tid på mig, men valet är delvis fritt. Vem jag är och vad jag gör nu ger inte bara olika upplevelser för min omvärld och mig själv, det utökar också mitt bibliotek av byggstenar som mina framtida jag kan välja bland. Lyckas jag med att förstärka minnet av eller så fröet till en ny sådan byggsten, en som både jag och andra kan uppskatta, har jag all anledning att vara nöjd med den korta stundens självmedvetande.