Jag har oftast en känska av att världens hinder och småproblem viker undan för mig när jag nyfiknar omkring och utforskar den. Det är nog en ganska hälsosam känsla som ger både tillförsikt och självförtroende, så jag har inga planer på att ändra på det även om jag är övertygad om att det egentligen inte är lättare för mig än för någon annan. Ett exempel är byråkrati, när andra kör fast i CSN eller försäkringskassan fungerar det oftast för mig och gör det inte det kan jag göra något åt det. Ett annat är trafikhinder, bilar rödljus och andra trafikanter hindrar mig sällan om jag bara försöker anpassa min väg och inte ställa mig på tvären.
Men, när jag skulle passera Birjer Jarlsgatan vid Tegnergatan häromsistens blev jag ställd. Redan på långt avstånd märktes det att den lätta vägen över saknades. Bilar, trafikljus och allmänt småkaos blockerade övergångsställena och jag kunde endast ta mig över till mittrefugen innan två bilar och en mopedist i första ledet och en kö bakom var och en av dem fick grönt ljus mitt framför mig. Givetvis tänkte jag: Det här ska ju inte hända! Har jag blivit ouppmärksam eller har världen vänt sig emot mig. Men ack så fel man kan ha. Döm min förvåning när jag så snart jag tänkt tanken klart märker att de tre låter bli att åka trots att jag tålmodigt stannat. Efter ett par sekunder är det bara att inse, de åker inte och jag kan med en lätt bugning spatsera över till andra sidan....
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment