Tuesday, September 16, 2014

Hörru Pelle!

Ja just du mannen, talmannen!
Jag har ett regeringsförslag...

Jag gillar verkligen inte rasister, de tycker att de själva är bättre än andra och att de ska ha rätt till saker som andra inte ska få bara för att de inte liknar rasisterna. Det är äckligt och därför bör inte Åkesson få så mycket att säga till om, helst inget alls faktiskt. Tyvärr får de det om Stefan eller Fredrik blir han som bestämmer. Stefan skulle inte få igenom sina förslag om inte Jonas röstade på honom samtidigt som rasisterna lät bli. Fredrik skulle inte få igenom sina förslag alls om inte rasisterna röstade för dem. Det händer visst tittast som tättast, men det skulle ändå dem makt. Ingen av dem skulle kunna bli han som bestämmer utan hjälp av rasister.

Lite mindre än hälften har röstat rödgrönt i valet, väldigt många är sura på hur skola, jämställdhet, försäkringskassan, integration, vård mm, mm har skötts. Stadsminister Fredik och finansministern Anders verkar visst många gilla ändå och nästan lika många har röstat på att de ska få bestämma vidare. Kan inte du Pelle, få Anders och Fredrik att fortsätta göra det folk verkar gilla, hålla skutan flytande när det blåser och hålla i pengarna och så. Samtidigt kan väl några nya sköta allt det där som resten av ministrarna bestämt om och därigenom retat upp både stor och liten.

Många kanske inte tycker den där Stefan framstår som en självklar ledare eller någon modern landsfader, men han måste ju ha en hel hög med idéer på justitie-, miljö-, skol-, försvars-, socialförsäkrings-, jämställdhetsministrar osv, han vill ju faktiskt bli stadsminister. Stefans parti gillar ju också att bygga upp de där sakerna och gjorde det gaska bra en gång i tiden. Kan inte de får göra det igen som massor av olika ministrar samtidigt som Fredrik och Anders få behålla stats- och finansministerposterna.

Bara om Stefan och Fredrik blir de som bestämmer tillsammans så slipper vi det här med att ingen kan bestämma utan att ta hänsyn till vad den där Åkesson och hans anhang tycker om allt (och framför allt) alla.

Wednesday, March 30, 2011

Plötsligt ansvar

Jag är född i början av 70-talet. Alla som är lika gamla som jag eller yngre har levt i neddragningarnas Sverige i hela våra liv. Jag kommer ihåg redan från första klass att vi var den första klassen vår lärare hade haft som inte fick nya böcker utan fick använda samma som de som gick 1:an förra året. Inte för att vi lärde oss så mycket sämre för det, då var det nog värre med att klasserna blev större, musiklärare och idrottslärare försvann och lärarlösa lektioner blev vanliga och att kemilabbet saknade utrustning, men det var min första kontakt med neddragningarna och besparingarna som Sverige blev tvunget att genomför under mina snart 40 år.

Det har varit tandvårdssubventionerna som försvunnit, sämre hemtjänst för de gamla och svårare att få socialhjälp för dem som har det svårt. Det har varit inflation och devalveringar, det har blivit trängre på vägar och i kollektivtrafik, köerna i sjukvården har blivit längre och pengarna till kultur och föreningsliv har krympt. Till det har det kommit både värnskatt, höjda egenavgifter, moms och inkomstskatt, ja fram till för något år sedan iallafall. Listan kan utökas i all oändlighet. Trots allt detta har skattemedlen ofta inte räckt och Sverige har fått låna mer och spara ännu mer.

Nu står vi plötsligt inför något nytt, faktiskt något helt annorlunda. Allting tyder på att det kommer att finnas pengar över redan nästa år och ännu mer året därpå och rejält mycket mer 2014-15. Det här ställer oss inför problem som två generationer Svenskar aldrig mött förut. Ett mycke,t mycket mer diversifierat Sverige än det som under 60-talet investerade och byggde välfärd senast, måste nu komma överens om vad de här pengarna ska gå till. Vi står med ett land där skillnad i utbildning är större än på länge, där de som har det svårt har det svårare än på länge och där en hel del har fungerat si och så ett bra tag på grund av pengabrist. Lägg till det att den generation som ska bygga framtidens samhälle i mångt och mycket tror att partipolitiskt arbete handlar om att gå broilervägen genom politiska ungdomsförbund för att få en bra karriär och sedan sitta och bestämma vilka som ska betala nästa nedskärning. Inte konstigt att de inte valt att förlägga sitt politiska värv inom de klassiska politiska partierna.

Nu är det faktiskt dags för oss alla att fundera. Vad ska Sverige göra med pengarna?

Seriöst! Sätt dig ner och fundera ut tre saker i samhället som vi har varit tvungna att dra ner på som vi kan laga och tre helt nya saker som vi kan satsa på. Fundera på om det ska återställare eller färre, om det är bättre att satsa nu eller vänta tills nästa lågkunjuktur? Ska vi investera i infrastruktur eller kultur? Ska vi låta staten använda pengarna eller ska vi dela ut överskottet och i så fall hur? Vad är bäst för dig och vad är bäst för oss alla?

Det här är första gången vi under min livstid har chansen att styra hur samhället ska utvecklas och därmed kanske det största ansvaret som ålagt oss gemensamt. Var med och dra ditt strå till stacken!

Thursday, September 02, 2010

Jag älskar fördelningspolitik

Finns det något bättre? Att ge människor resurser så att de ges möjligheter att utvecklas från mindre bemedlade till lite rikare är ekonomiskt sunt och ger pengar tillbaka i plånboken åt alla, inklusive till dem som betalat kalaset i längden. Det ger många unga människor som annars aldrig skulle haft chansen en möjlighet till en god start i livet där de kan bidra till samhället när de blir äldre. Det räddar människor som inte skulle ha råd med dyr vård från att gå sjuka och kanske dö. Det ger oss möjlighet att ta emot människor som är förföljda eller bara urbota fattiga i sina hemländer en fristad från misär.

Kort och gott, det är i grunden ekonomiskt sunt samtidigt som det är humanitärt viktigt och dessutom godhjärtat. Underbart bra helt enkelt.

I Sverige har vi nu två regeringsalternativ som har förstått precis det här. Vilken regering vi än får efter valet kommer vi att fortsatt ha en massiv fördelningspolitik i Sverige. Ingen har dock någon som helst koll på hur den implementeras. I Sverige väljer vi inte att skörda frukten av vår fördelningspolitik i form av bättre tillväxtmöjligheter eller större ekonomisk frihet för fattiga. Vi trollar istället bort fördelarna i diverse politiska projekt, öronmärker och tullar på pengarna i olika myndigheter och lämnar ifrån oss dem i form av rabatterade tjänster i stället för fria resurser. Dessutom devalverar vi det humanitära värdet av fördelningspolitiken genom att omyndigförklara nettomottagarna: De här pengarna får bara gå till A, B eller C, skulle du egentligen vilja spara lite på ABC för att satsa på D annat så har vi bestämmt att det får du inte. Tacka faan för att folk inte gillar att betala skatt.

För att sätta det i ett annat perspektiv. Nästan alla Nationalekonomer är överens om att kontinuerliga små extra inkomster hos låginkomsttagare är extremt bra för hela ekonomins låntagare precis som att de är överens om att tillgången på större belopp i form av riskkapital är lika viktigt i andra delar av samhället. Billigare barnomsorg för ensamstående lågavlönade föräldrar är således bra. I Sverige implementerar vi det genom maxtaxa i barnomsorgen och bidrag till dagis. Väldigt många med små marginaler får lite mer pengar kvar. Några har dock mor- eller farföräldrar som skulle bli direkt förolämpade om de inte fick sköta barnen, andra har ideologiska motsättningar mot att lämna ifrån sig barnen eller har jobb eller driver annnan verksamhet där det går bra att ha barnen på plats. De motsvarar en minoritet, men de hamnar i kläm. De får inget alls om de väljer en annan lösning. Det är djupt orättvist men kostar iallafall inte så mycket i form av förlorat värde på skattepengarna. Det som kostar är de som egentligen har en bättre lösning, men väljer de subventionerade platserna på dagis iallafall, ljust för att de är billigare och de är desto flera. Om skattesubventionen betalar halva kostnaden så räcker det ändå med att det är 55% bra för att det ska vara lönsamt för familjen att välja den lösningen. Det kan med andra ord ge en devalvering på upp till 90% på värdet av de fördelade pengarna för mottagaren innan de kommer fram. Så kan det gå när det blir riktigt fel.

Låt mig också få komma med en jämförelse för att belysa hur det ser ut när det inte går riktigt så illa. Vår skattepengar kan jämföras med presentkort. Vi får presentkort på vård, skola, tandläkare, vägar, med mera. Det är öronmärkta pengar. Ta en till på andrahandsmarknaden på vanliga presentkort. Du kommer att märka att ju smalare utbud företaget som det är utställt till har, desto lägre blir värdet. Det varierar mellan 40-90% av värdet ungefär. Oftast runt 75%. Ju öronmärktare desto lägre värde. Ju allmännare desto högre, presentkort på konsum skulle säkert betinga 95% av värdet men ingen säljer dem för de säljer varor som nästan alla handlar iallafall. Motsvarande skala finns i värdet av våra fördelningspolitiska åtgärder, med en stor skillnad: Om inte ditt presentkort passar dig kan du inte sälja det vidare. De uttnyttjas följdaktligen även om mervärdet är ytterst litet eller ratas med orättvisa som följd.

För att öka värdet på vår fördelningspolitik måste vi rannsaka de områden vi bedriver sådan i, ta bort de där värdet understiger kostnaden och ersätta dem med generallare metoder. De åtföljande bidrgen till maxtaxa kan enkelt bli höjt barnbidrag, till exemplel. Det ökar värdet både för nettogivare och nettomottagare samtidigt som det tar bort omyndigförklaringen av föräldrarna.

Thursday, August 05, 2010

Valfritt

Valfrihet finns det gott om i många diktaturer.
Valfrihet hittar vi i hav som blivit utfiskade.
Det är faktiskt också helt valfritt att läsa vidare.

Även om vi inte hårdrar det riktigt så kraftigt så har ordet kommit att få nästan lika många betydelser som rättvist.

Vissa tycker att poängen med valfrihet är att den måste vara just valfri för att vara valfri. Om man tvingas göra ett val borde det kallas valtvång; sånt som de hade i det forna östblocket. Andra tycker att valfrihet består av att ingen annan bestämmer öven en själv och ytterligare andra tycker att den egna valfriheten är så viktig att den utan omsvep får gå ut över andras. Precis som rättvisa och jämlikhet och andra liberala slagord har valfrihet och frihet anammats av nästan alla politiska inriktningar i form av debattillhyggen. Ja till och med ordet liberalism används idag som alltifrån att beskriva företrädare för att marknadskrafternas valfrihet är viktigare än människornas till som skällsord för amerikansk demokrat på vänsterkanten. Det enda parti i Sverige som har liberalerna i sitt partinamn tycker allra bäst om att genomföra sin liberalism med förbud och regleringar samtidigt folkvalda när de får frågan om de är liberala sällan säger något annat än "ja" oavsett vilket parti de tillhör.
Detta är fruktansvärt frustrerande om man som jag tror att det fortfarande är långt kvar innan vi är klara med arbetet att förändra vårt samhälle med de ursprungliga liberala grundtankarna både som mål och medel.

Vore det här ett upprop på 1800-talet jag kunnat avsluta med:

Frihet och rättvisa!

eller på 1900-talet med:

Valfrihet och jämlikhet!

Men nu har allt det blivit så urvattnat att jag behöver något nytt. Maila mig gärna förslag till roos@roos.tc.

Saturday, April 03, 2010

USA

Jag fick frågan varför det finns Svenskar som tycker så mycket om USA och det här var det bästa svaret jag hade på lager, här i svensk version.

Ett stort land i väst skapades och blev världens rikaste, inte bara på hög tillgång till lätt tillförskansad jordbruksmark, utan även på att släppa in varenda kotte som inte var välkommen i sitt europeiska hemland längre pga politisk läggning, religiös åskådning, sexuella preferenser eller mindre smickrande bakrund. Det skapade en kreativ miljö där väldigt många människor faktiskt tyckte att det var ok att andra var annorlunda, bara de själva gavs samma rätt. Man tyckte att staten inte skulle lägga sig i människors åsikter så länge inte dessa åsikter i sig innebar en inskränkning av just den individuella friheten. Kreativititet födde företagsamhet och företagsamhet tillsammans med naturresurserna gav välständ och rikedom.

I mångt och mycket finns det här samhället kvar och det ger fortfarande ofattbart större möjligheter och skyldigheter för dem som är avvikande att bygga sin egen tillvaro än vad vi är vana vid i Sverige. Dock så har något kontinuerligt förändrats, år för år, pö om pö. Det är villkoren för rätten att lösa entrebiljett till festen. Från att ha varit: "så länge du ok med att alla andra också är annorlunda så får du vara med", till att du nu måste ha en godkänd religion, godkända föräldrar, godkända politiska åsikter, mer eller mindre fläckfritt förflutet och helst vara socialt tävlingsinriktad. Samhället har gått från att skydda oliktänkande från förföljelser till att yla om federala lagar för att skydda liktänkande och deras egendom från dem som är annorlunda. Tänk om de istället för varje steg de tagot mot inskränkthet och värdekonservatism under de senaste 200 åren, hade tagit ett steg mot ännu mer tolerans och öppenhet än de började med, hur hade då USA sett ut idag? Många här, kan inte låta att bara se de möjligheter som finns i USA. Delvis eftersom de själva ser sig som personer med de rätta attributen för att få vara med, vore de bara där, delvis förstås för att vi alla gillar att drömma och att det för många är en dröm som är oerhört lockande.

Friday, December 05, 2008

Hjältedåd

Den vanligtvis så gemytliga samlingsplatsen är förvandlad till en stinkande håla. Luften är stinn av död och förruttnelse. Efter idogt förarbete av, kanske inte lika begåvade som undertäcknad, men ack så hängivna besökare, är den enda ledtråden att att kloförsedda varelser har iaktagits bland källarvalven. Vissa hävdar också, på goda grunder och visa av erfarenhet, att varelserna luktar illa då de har ruttnande och likmaskbeklädda kroppar. Något stinkmonster har de dock inte kunnat finna trots upprepade sök och expiditioner.

Stanken står mig nästan men, inte riktigt ända upp till näsborrarna (iallafall när jag sitter ner). En mindre motståndskraftig besökar varnade mig redan igår (med alltför tydliga hintar om dennes vacklande hälsa under inflytande av mindre önsvärda dofter) för ställets bristande lukulliska eganskaper. Jag är därför beväpnad med både mannamod och stoism. Dessa, vanligtvis beundransvärda egenskaper, är mig dock föga till gagn. De stärker bara min redan oöverträffade förmåga att hålla humöret uppe under vedervärdiga förhållanden (givetvis i kombination min lättja) och därmed står jag ut flera timmar innan jag inser att det bästa sättet att överleva är att se faran i vitögat. Tack och lov har inte mitt överlägsna intellekt tagit skada av de olycksbådande ångorna. Jag kan därmed, på bara bråkdelen av en sekund, lösa gåtan som gäckat alla tidigare räddningsexpiditioner och lista ut var smittohärden mest sannolikt står att finna. Tio snabba steg senare är monstret utdrivet och musfällan tömd.

Wednesday, June 11, 2008

Kvalitetsmedvetande

Jag har ett paket. Eller jag vet iallafall att var det är just nu. Det skickades med express från Glasgow för elva dagar sedan och ligger sedan 24h sedan i en terminal i Spånga. Helt säker är jag förstås inte, förrut åkte det från Helsingör till Helsingborg tre gånger utan att komma fram, fjärde gången gillt liksom. Nu har den inkommit på terminalen två gånger igår morse, en gång vid sextiden och en gång vid tiotiden, allt enligt Schenkers förträffliga paketsökning.

Schenker är uppenbarligen ett företag som vet precis hur man gör för att gör mig arg. Det är egentligen ganska enkelt. Man tar saker jag behöver, man lägger dem inom räckhåll men ser till att det är omöjligt för mig att komma åt dem. Som grädde på moset lovar man att komma körandes med saken men ändrar sig snabbt och bestämmer att det istället ska köras till ica och ligga oåtkomligt där tills de har lyckats skicka ut en avi med ett annat postföretag. Detta trots att jag erbjudit mig att komma och hämta det själv på terminalen istället.

Det här förvånar mig egentligen inte, det finns usla företag i de flesta brancher. Det enda man kan göra för att slippa soppan är att anlita andra. Mer förvånande för mig är då att Parcel force i Storbritannien, som lämnar fyra dagars leveransgaranti till Sverige fortfarande anlitar dem. De är artiga och snälla, ber om ursäkt och batalar ut £195 i ersättning för långsamt paket, debiterar säkert Schenker för summan och fortsätter gladeligen att köpa deras tjänster. Det här är ju vansinnigt. Vilken sorts företag vill de egentligen vara?

Någon som däremot förstått är den anställda på Schenker jag pratade med senast. Hon sa efter en stunds nejande: "Nuså har min chef gått, nu fixar vi det här. Ja, jag har ju redan sagt upp mig men det är lite svårt att bryta mot rutinerna när hon sitter här ändå. Här är iallafall ditt uthämtningsnummer, säg bara att du inte fick med dig avin och låtsas ringa hem efter nummret så får du ditt paket på ica."

Sedan berättar hon gladeligen att jo, hon har en månads uppsägningstid, men under den tiden vill hon iallafall hjälpa så många hon kan och att nej, inte för att hon egentligen vill hjälpa Schenker eller ens deras kunder som hon inte känner utan för att det inte går att arbeta på ett sådant ställe utan att hon själv blir påverkad. Efter en stund börjar folk här tro att det är rätt att det är så här, att följa sega rutiner är viktigare än att faktistk leverera paketen till folk i tid.

Jag tackar så mycket och hon avslutar med att nu måste hon ringa nästa kund innan chenfen kommer tillbaks. Hon har satt fingret på något viktigt här. Men blir faktiskt inte bättre än ens omgivning tillåter en att vara. Valet av den omgivningen är vårat eget och går vi med på en medioker miljö blir vi också mediokra människor.