Knarkotika

Att ge av sig själv och tillföra lite liv i andra människors liv är trevligt, roligt och ibland till och med utvecklande. Det är kort och gott en av de viktigaste ingredienserna i ett fantastiskt liv. För en del människor kanske det till och med räcker. Andra har svårare krav att tillfredsställa, materiellt välstånd, tvåsamhet, social status. Själv behöver jag intellektuell stimulans kanske mer än något annat. Upplevelser och vänskap, sex och familj i all ära, men människor med nya idéer som tänker och kan bolla dem mot mina dito är nog strået vassare ändå.

När jag har ett underskott på den punkten känner jag mig uttragen, lite som ett gummiband som inte längre klarar av att fjädra tillbaks. Det är högst otrevligt och jag funderar på om jag ska ändra på det. Frågan är bara vad det skulle kosta. Hur mycket av mig själv måste jag göra våld på och hur mycket av min världsbild måste jag skriva om för att inte ha det behovet längre? Skulle det vara värt det för att slippa det kontinuerliga arbetet med att leta efter dessa människor? Är det bara knark, eller är det något som är en viktig del av den jag vill vara?

Tvärliberala tankar

Jag själv och många jag umgås med påpekar ofta och gärna nationalstatens vedervärdighet. På goda grunder, den kollektivansluter människor baserat på deras geografiska possition utan hänsyn till deras egna värderingar. Den är dessutom i det närmaste allenarådande idag som styrelseskick över människor och dess utveckling mot en mer tolerant institution har hittils begränsats till en liten del av världen. Många menar dessutom att den utvecklingen har upphört helt och att nationalstaten är av ondo även där man, som här i Sverige, har det betydligt friare än på de flesta ställen. Som jag ser det är det inte bara att identifiera problemet och ta bort roten. Gör vi det, blir vi av med alltför mycket av den bas som vår kultur och ekonomi vilar på.

Det finns anarkister som förespråkar "naturtillståndet", en återgång till avsaknad av auktoritet. De hävdar i grund och botten att bara vi har fått återuppleva det tillståndets förträfflighet så kommer vi aldrig att vilja ta det ifrån varandra det igen. Och dessutom, hade de mot förmodan fel, så bleve det säkert något bättre av det än det vi har nu. Till dem vill jag bara säga att den världsordning vi har idag måste (under förutsättning att något ursprungligt tillstånd existerar) vila på just denna anarkistiska utopi. Om vi bortser från möjligheten till att vår värld är styrd av en högre makt, så är dagens nationalstater den mest livskraftiga organisationsform vi har kommit på hittils. Nu kan man ju hoppas på att när man rör om i grytan dyker det kanske upp något vi har missat. Säkert och absolut, men råkar det inte ha med styrelseskick att göra har vi goda utsikter att se nya stater uppkomma efter gamla mönster.

Andra har uppfattningen att en minimal statsapparat ska ta över och erbjuda en grogrund för alternativa organisationsformer som kan tillgodose människorna med de tjänster som staterna gör idag, och mer därtill. Till skillnad från dem som förespåkar avsaknaden av statsmakt verkar dessa libertarianer och anarkokapitalister ha en mer tydlig bild av vart de strävar. De tror att marknadskrafternas och människorsnas kreativitets frisläppande kommer att vara tillräcklig för att skapa en social och ekonomisk tillväxt stor nog att göra världen mycket bättre för alla. På den ekonomiska sidan är jag benägen att hålla med, men att vi skulle kunna trigga den sociala utveckling som krävs för att det skulle fungera med en nattväktarstat tror jag inte ett dyft på. En liberal värld kommer att kräva nya former av organisationer och en social och kulturell utveckling. Annars riskerar den nya ordningen att komma att få utslagning och ojämlikhet (eller andra symptom som av hävd förknippas med kapitalism) som främsta kännetecken.

Det är lätt att glömma bort att när saker förändras fort blir människor osäkra. Osäkerhet ger oss impulser att försvara oss själva och vad vi anser är vårt först och främst och det vi tror på först i andra hand. Det gör att vi riskerar att många sociala protokoll som ger oss tolerans, frihet och trygghet sätts på hårda prov, om vi vänder upp och ned på vår värld. Nej, ska vi nå bort från vår nuvarande värld av kollektivanslutning och majoritetsdiktatur (eller ännu värre på vissa platser) måste människor kunna känna sig hoppfulla och gärna trygga med det nya. Det räcker inte att delar av kultureliten diskuterar problemet eller att filosofer och statsvetare påverkar politiker. Någonstans behöver vi visa att den libertarianska, anarakistiska eller tvärliberala tanken fungerar. Vi måste kämpa för att få organisera våra arbetsplatser, våra internetcommunities, våra föreningar och företag i dess anda. För att inte tala om hemma och i vänskapskretsen, för vad blir väl en minimalistisk stat annat än anarki i dess negativa form om människorna inte är beredda att axla bördan av att organisera sig själva, tolerera andra och att släppa lös sin egen kreativitet.