Min verklighet, eller deras

Det finns platser och sammanhang i mitt liv jag inte uppskattar men ändå inte kommer undan. Vissa av dem har jag god anledning att vilja tycka mindre bra om. Som till exempel när jag känner mig illa till mods i ett badhus eftersom jag är allergisk mot klor. Eller som ibland när jag passerar ett socialkontors väntrum. Människorna där är oftast där av nödvändighet och får inte lika ofta den hjälp de behöver. Den hopplöshet de känner är inte trevlig att ens få sekundärupplevelsen av, men jag är ändå glad att jag uppfattar det. När jag däremot går genom stressgången på centralen i stockholm och själv faller in i resten av människornas hets och brådska finns det ingen anledning för mig att bli ett med situationen. Då är det dags att definiera om verkligheten. En bekant till mig påminde mig om att luften där är frisk och klar till skillnad från i både tåg och tunnelbana. Dessutom är det en utmärkt chans att få sträcka på benen efter allt sittande eller stillastående i de olika färdmedlena. När jag dessutom sätter på mig ett par tätsluttande hörlurar med väl vald musik kan jag inte låta bli att njuta av promenaden. De påtagliga förbipasserande sporrstrecksppedestranterna går att förvandla till grå skuggvarelser som inte hör hemma i min värld.

Oron och ibland rädslan bland patienterna i tandläkarens väntrum och irritationen i kön till mikrovågsugnarna på universitetet. Ni behövs inte och jag blir inte en bättre person för att jag upplever er. Härmed förvisar jag er ur min verklighet! Platserna där ni regerat är nu platsen där jag i lugn och ro en sista gång kan smaka på min tandverk innan den är borta för alltid och platsen där jag kan zona ut och tänka på vad den senaste föreläsningen handlade om eller vem jag skulle vilja bjuda ut på en middag i en trevligare miljö. Små sköna stunder för mig själv istället otrevliga sådana i andras världar.