Spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, spam, amnesty international och spam

Jag har aldrig gillat spam, varken maten eller posten. Det står en lapp på min brevlåda om att jag inte vill ha reklam, jag köper inte burkskinka och folk som inte verifierar sig själv kan inte skicka mig mail. Lätta och enkla åtgärder som jag tycker det är helt ok att behöva vidta för att slippa skräpet. Själv skulle jag nog kunna tjäna en god hacka på att skriva mailbottar. Jag låter bli för att det faktiskt irriterar folk, visserligen människor som ganska enkelt kan komma undan, men nej, jag gillar inte att påtvinga andra information som de varken har bett om eller vill ha. Vissa är dock ondare än så, de tycker det är helt ok att betala folk för att springa omkring och spamma oss personligen på ett mycket värre vis än ett lätt bortkastat reklamblad. Dessa spam närmar sig en på stan, i sina färgglada plastjackor, med ett lika plastigt leende och en skrivplatta i handen. Dessa mänskliga spam tvingar oss att stanna en stund och prata, medan det gör vad de kan för att ge oss skuldkänslor för att vi inte tänker skänka pengar den här gången också. Alternativet är att avfärda dem för vad de är och vara otrevlig eller ignorera dem. Jag vill inte bli socialt överfallen av en lejd hantlangare till amnesty, greenpeace eller någon annan varje gång jag går genom stan en eftermiddag, men jag vill heller inte tycka att det är ok att gå runt och vara otrevlig mot människor som vill prata med mig. Dessutom trodde jag inte att varken kyrkor, miljöaktivister eller samhällsrättsförkämpar trodde att ändamålen kunde helga medlen.

Detta är skit! Sluta, är ni snälla! Ge er och inse att vi inte vill att ni spenderar pengarna vi skänkt er för att göra världen bättre på att terrorisera oss!