En halv dikt på andra ledden

Fyra strofer i mitten av en dikt kan bli ganska tomma och intetsägande utan de tre i början och den på slutet. Givetvis gäller det inte alltid och ibland lämnar det till och med kreativa möjligher för läsaren som kanske är bättre än orginalet. I vanliga fall är det nog ändå ganska värdelöst. Därför gillar jag att kapa mina dikter på andra ledden. Någonstans mitt emellan påbörjad och klar, vid halvfärdig ungefär kanske man skulle kunna säga. Jag är med om något, känner att det här är bra, syndigt, avlångt, dåligt eller så. Tillräckligt för att jag ska vilja kunna plocka fram känslan av upplevelsen igen. Mest kanske för mig själv, men det kan ju vara bra att kunna dela med mig av den ibland också. Då är en dikt ganska bra. Men det tar ju sin lilla tid att knåpa ihop en jag är nöjd med så istället blir det bara ett bar rader med stolpar på en lapp eller bara i huvudet. Men tillräckligt för att kunna hitta tillbaka när jag vill uppleva känslan eller skriva klart dikten. Det blir en spardikt - en dikt kapad på andra ledden.

Jag - en stalker?

Jag har en idé! Jag tänker förfölja folk. Det kan nog vara riktigt givande, bara jag smyger på rätt människor. Det hela handlar egentligen om smultron, eller iallafall smultronställen. Ni vet där där platserna som verkligen har förutsättningarna för att bli ett favoritställe att bara trivas på. Stan är full av dem och jag tycker jag hittar ett då och då. Men det finns garanterat många fler och det finns definitivt massor av människor som är på väg till dem. Stalkar men dem kommer man också dit. eller hur.

Problemet blir bara att välja ut rätt människa i rätt ögonblick. Går det att se på någon man möter på stan att han är på väg till ett favorithak? Tänk om hon inte har samma smak som jag. Tänk om han där bara ska shoppa kläder eller ska på långpromenad. Men med en kombination av observation och att byta offer ofta om de inte kommr fram till något så ska man nog kunna hitta rätt till slut. Eller så frågar man bara dem rakt av:
Vart är du på väg?