En halv dikt på andra ledden

Fyra strofer i mitten av en dikt kan bli ganska tomma och intetsägande utan de tre i början och den på slutet. Givetvis gäller det inte alltid och ibland lämnar det till och med kreativa möjligher för läsaren som kanske är bättre än orginalet. I vanliga fall är det nog ändå ganska värdelöst. Därför gillar jag att kapa mina dikter på andra ledden. Någonstans mitt emellan påbörjad och klar, vid halvfärdig ungefär kanske man skulle kunna säga. Jag är med om något, känner att det här är bra, syndigt, avlångt, dåligt eller så. Tillräckligt för att jag ska vilja kunna plocka fram känslan av upplevelsen igen. Mest kanske för mig själv, men det kan ju vara bra att kunna dela med mig av den ibland också. Då är en dikt ganska bra. Men det tar ju sin lilla tid att knåpa ihop en jag är nöjd med så istället blir det bara ett bar rader med stolpar på en lapp eller bara i huvudet. Men tillräckligt för att kunna hitta tillbaka när jag vill uppleva känslan eller skriva klart dikten. Det blir en spardikt - en dikt kapad på andra ledden.