Att ge av sig själv och tillföra lite liv i andra människors liv är trevligt, roligt och ibland till och med utvecklande. Det är kort och gott en av de viktigaste ingredienserna i ett fantastiskt liv. För en del människor kanske det till och med räcker. Andra har svårare krav att tillfredsställa, materiellt välstånd, tvåsamhet, social status. Själv behöver jag intellektuell stimulans kanske mer än något annat. Upplevelser och vänskap, sex och familj i all ära, men människor med nya idéer som tänker och kan bolla dem mot mina dito är nog strået vassare ändå.
När jag har ett underskott på den punkten känner jag mig uttragen, lite som ett gummiband som inte längre klarar av att fjädra tillbaks. Det är högst otrevligt och jag funderar på om jag ska ändra på det. Frågan är bara vad det skulle kosta. Hur mycket av mig själv måste jag göra våld på och hur mycket av min världsbild måste jag skriva om för att inte ha det behovet längre? Skulle det vara värt det för att slippa det kontinuerliga arbetet med att leta efter dessa människor? Är det bara knark, eller är det något som är en viktig del av den jag vill vara?
No comments:
Post a Comment