Ömma häckar och våta fläckar

Jag ser en våt fläck. Jag tittar lite på den. Alla vet att våta fläckar är farliga. Jag går förbi.

Jag hämtar en tomflaska. Den våta fläcken biter mig hårt och världen far över ända. Jag håller upp huvudet och flaskan. Världen stannar igen i en ny vinkel. Känner efter om ryggen mår bra - ganska iallafall. Ligger kvar en stund och torkar sedan golvet.

Efterklokhet, så irriterande och ändå så bra. Självfallet torkade en efterklok typ som jag inte upp direkt, det var ju stressigt. Självfall blev det men ingen annan föll iallafall.

Efterklokhet räddar ibland både oss själva och andra från dumheter. Iallafall från upprepade dumheter. Tyvärr har denna dygd oförtjänt dåligt rykte. Det ger oss möjlighet att lära även om vi är lite oförsiktiga. Den ger oss rätten att göra om när vi chansat fel och möjlighet att slappna av och trevande prova oss fram. Glömmer vi det och gömmer oss bakom försiktighetens gråa skynken blir vi varken lyckligare eller klokare.

Jag sjunger efterklokhetens lov och antar ett nytt valspråk:

"Bättre efterklok än inte alls!"