Jag älskar fördelningspolitik

Finns det något bättre? Att ge människor resurser så att de ges möjligheter att utvecklas från mindre bemedlade till lite rikare är ekonomiskt sunt och ger pengar tillbaka i plånboken åt alla, inklusive till dem som betalat kalaset i längden. Det ger många unga människor som annars aldrig skulle haft chansen en möjlighet till en god start i livet där de kan bidra till samhället när de blir äldre. Det räddar människor som inte skulle ha råd med dyr vård från att gå sjuka och kanske dö. Det ger oss möjlighet att ta emot människor som är förföljda eller bara urbota fattiga i sina hemländer en fristad från misär.

Kort och gott, det är i grunden ekonomiskt sunt samtidigt som det är humanitärt viktigt och dessutom godhjärtat. Underbart bra helt enkelt.

I Sverige har vi nu två regeringsalternativ som har förstått precis det här. Vilken regering vi än får efter valet kommer vi att fortsatt ha en massiv fördelningspolitik i Sverige. Ingen har dock någon som helst koll på hur den implementeras. I Sverige väljer vi inte att skörda frukten av vår fördelningspolitik i form av bättre tillväxtmöjligheter eller större ekonomisk frihet för fattiga. Vi trollar istället bort fördelarna i diverse politiska projekt, öronmärker och tullar på pengarna i olika myndigheter och lämnar ifrån oss dem i form av rabatterade tjänster i stället för fria resurser. Dessutom devalverar vi det humanitära värdet av fördelningspolitiken genom att omyndigförklara nettomottagarna: De här pengarna får bara gå till A, B eller C, skulle du egentligen vilja spara lite på ABC för att satsa på D annat så har vi bestämmt att det får du inte. Tacka faan för att folk inte gillar att betala skatt.

För att sätta det i ett annat perspektiv. Nästan alla Nationalekonomer är överens om att kontinuerliga små extra inkomster hos låginkomsttagare är extremt bra för hela ekonomins låntagare precis som att de är överens om att tillgången på större belopp i form av riskkapital är lika viktigt i andra delar av samhället. Billigare barnomsorg för ensamstående lågavlönade föräldrar är således bra. I Sverige implementerar vi det genom maxtaxa i barnomsorgen och bidrag till dagis. Väldigt många med små marginaler får lite mer pengar kvar. Några har dock mor- eller farföräldrar som skulle bli direkt förolämpade om de inte fick sköta barnen, andra har ideologiska motsättningar mot att lämna ifrån sig barnen eller har jobb eller driver annnan verksamhet där det går bra att ha barnen på plats. De motsvarar en minoritet, men de hamnar i kläm. De får inget alls om de väljer en annan lösning. Det är djupt orättvist men kostar iallafall inte så mycket i form av förlorat värde på skattepengarna. Det som kostar är de som egentligen har en bättre lösning, men väljer de subventionerade platserna på dagis iallafall, ljust för att de är billigare och de är desto flera. Om skattesubventionen betalar halva kostnaden så räcker det ändå med att det är 55% bra för att det ska vara lönsamt för familjen att välja den lösningen. Det kan med andra ord ge en devalvering på upp till 90% på värdet av de fördelade pengarna för mottagaren innan de kommer fram. Så kan det gå när det blir riktigt fel.

Låt mig också få komma med en jämförelse för att belysa hur det ser ut när det inte går riktigt så illa. Vår skattepengar kan jämföras med presentkort. Vi får presentkort på vård, skola, tandläkare, vägar, med mera. Det är öronmärkta pengar. Ta en till på andrahandsmarknaden på vanliga presentkort. Du kommer att märka att ju smalare utbud företaget som det är utställt till har, desto lägre blir värdet. Det varierar mellan 40-90% av värdet ungefär. Oftast runt 75%. Ju öronmärktare desto lägre värde. Ju allmännare desto högre, presentkort på konsum skulle säkert betinga 95% av värdet men ingen säljer dem för de säljer varor som nästan alla handlar iallafall. Motsvarande skala finns i värdet av våra fördelningspolitiska åtgärder, med en stor skillnad: Om inte ditt presentkort passar dig kan du inte sälja det vidare. De uttnyttjas följdaktligen även om mervärdet är ytterst litet eller ratas med orättvisa som följd.

För att öka värdet på vår fördelningspolitik måste vi rannsaka de områden vi bedriver sådan i, ta bort de där värdet understiger kostnaden och ersätta dem med generallare metoder. De åtföljande bidrgen till maxtaxa kan enkelt bli höjt barnbidrag, till exemplel. Det ökar värdet både för nettogivare och nettomottagare samtidigt som det tar bort omyndigförklaringen av föräldrarna.