Hjältedåd

Den vanligtvis så gemytliga samlingsplatsen är förvandlad till en stinkande håla. Luften är stinn av död och förruttnelse. Efter idogt förarbete av, kanske inte lika begåvade som undertäcknad, men ack så hängivna besökare, är den enda ledtråden att att kloförsedda varelser har iaktagits bland källarvalven. Vissa hävdar också, på goda grunder och visa av erfarenhet, att varelserna luktar illa då de har ruttnande och likmaskbeklädda kroppar. Något stinkmonster har de dock inte kunnat finna trots upprepade sök och expiditioner.

Stanken står mig nästan men, inte riktigt ända upp till näsborrarna (iallafall när jag sitter ner). En mindre motståndskraftig besökar varnade mig redan igår (med alltför tydliga hintar om dennes vacklande hälsa under inflytande av mindre önsvärda dofter) för ställets bristande lukulliska eganskaper. Jag är därför beväpnad med både mannamod och stoism. Dessa, vanligtvis beundransvärda egenskaper, är mig dock föga till gagn. De stärker bara min redan oöverträffade förmåga att hålla humöret uppe under vedervärdiga förhållanden (givetvis i kombination min lättja) och därmed står jag ut flera timmar innan jag inser att det bästa sättet att överleva är att se faran i vitögat. Tack och lov har inte mitt överlägsna intellekt tagit skada av de olycksbådande ångorna. Jag kan därmed, på bara bråkdelen av en sekund, lösa gåtan som gäckat alla tidigare räddningsexpiditioner och lista ut var smittohärden mest sannolikt står att finna. Tio snabba steg senare är monstret utdrivet och musfällan tömd.