Jag älskar fördelningspolitik

Finns det något bättre? Att ge människor resurser så att de ges möjligheter att utvecklas från mindre bemedlade till lite rikare är ekonomiskt sunt och ger pengar tillbaka i plånboken åt alla, inklusive till dem som betalat kalaset i längden. Det ger många unga människor som annars aldrig skulle haft chansen en möjlighet till en god start i livet där de kan bidra till samhället när de blir äldre. Det räddar människor som inte skulle ha råd med dyr vård från att gå sjuka och kanske dö. Det ger oss möjlighet att ta emot människor som är förföljda eller bara urbota fattiga i sina hemländer en fristad från misär.

Kort och gott, det är i grunden ekonomiskt sunt samtidigt som det är humanitärt viktigt och dessutom godhjärtat. Underbart bra helt enkelt.

I Sverige har vi nu två regeringsalternativ som har förstått precis det här. Vilken regering vi än får efter valet kommer vi att fortsatt ha en massiv fördelningspolitik i Sverige. Ingen har dock någon som helst koll på hur den implementeras. I Sverige väljer vi inte att skörda frukten av vår fördelningspolitik i form av bättre tillväxtmöjligheter eller större ekonomisk frihet för fattiga. Vi trollar istället bort fördelarna i diverse politiska projekt, öronmärker och tullar på pengarna i olika myndigheter och lämnar ifrån oss dem i form av rabatterade tjänster i stället för fria resurser. Dessutom devalverar vi det humanitära värdet av fördelningspolitiken genom att omyndigförklara nettomottagarna: De här pengarna får bara gå till A, B eller C, skulle du egentligen vilja spara lite på ABC för att satsa på D annat så har vi bestämmt att det får du inte. Tacka faan för att folk inte gillar att betala skatt.

För att sätta det i ett annat perspektiv. Nästan alla Nationalekonomer är överens om att kontinuerliga små extra inkomster hos låginkomsttagare är extremt bra för hela ekonomins låntagare precis som att de är överens om att tillgången på större belopp i form av riskkapital är lika viktigt i andra delar av samhället. Billigare barnomsorg för ensamstående lågavlönade föräldrar är således bra. I Sverige implementerar vi det genom maxtaxa i barnomsorgen och bidrag till dagis. Väldigt många med små marginaler får lite mer pengar kvar. Några har dock mor- eller farföräldrar som skulle bli direkt förolämpade om de inte fick sköta barnen, andra har ideologiska motsättningar mot att lämna ifrån sig barnen eller har jobb eller driver annnan verksamhet där det går bra att ha barnen på plats. De motsvarar en minoritet, men de hamnar i kläm. De får inget alls om de väljer en annan lösning. Det är djupt orättvist men kostar iallafall inte så mycket i form av förlorat värde på skattepengarna. Det som kostar är de som egentligen har en bättre lösning, men väljer de subventionerade platserna på dagis iallafall, ljust för att de är billigare och de är desto flera. Om skattesubventionen betalar halva kostnaden så räcker det ändå med att det är 55% bra för att det ska vara lönsamt för familjen att välja den lösningen. Det kan med andra ord ge en devalvering på upp till 90% på värdet av de fördelade pengarna för mottagaren innan de kommer fram. Så kan det gå när det blir riktigt fel.

Låt mig också få komma med en jämförelse för att belysa hur det ser ut när det inte går riktigt så illa. Vår skattepengar kan jämföras med presentkort. Vi får presentkort på vård, skola, tandläkare, vägar, med mera. Det är öronmärkta pengar. Ta en till på andrahandsmarknaden på vanliga presentkort. Du kommer att märka att ju smalare utbud företaget som det är utställt till har, desto lägre blir värdet. Det varierar mellan 40-90% av värdet ungefär. Oftast runt 75%. Ju öronmärktare desto lägre värde. Ju allmännare desto högre, presentkort på konsum skulle säkert betinga 95% av värdet men ingen säljer dem för de säljer varor som nästan alla handlar iallafall. Motsvarande skala finns i värdet av våra fördelningspolitiska åtgärder, med en stor skillnad: Om inte ditt presentkort passar dig kan du inte sälja det vidare. De uttnyttjas följdaktligen även om mervärdet är ytterst litet eller ratas med orättvisa som följd.

För att öka värdet på vår fördelningspolitik måste vi rannsaka de områden vi bedriver sådan i, ta bort de där värdet understiger kostnaden och ersätta dem med generallare metoder. De åtföljande bidrgen till maxtaxa kan enkelt bli höjt barnbidrag, till exemplel. Det ökar värdet både för nettogivare och nettomottagare samtidigt som det tar bort omyndigförklaringen av föräldrarna.

Valfritt

Valfrihet finns det gott om i många diktaturer.
Valfrihet hittar vi i hav som blivit utfiskade.
Det är faktiskt också helt valfritt att läsa vidare.

Även om vi inte hårdrar det riktigt så kraftigt så har ordet kommit att få nästan lika många betydelser som rättvist.

Vissa tycker att poängen med valfrihet är att den måste vara just valfri för att vara valfri. Om man tvingas göra ett val borde det kallas valtvång; sånt som de hade i det forna östblocket. Andra tycker att valfrihet består av att ingen annan bestämmer öven en själv och ytterligare andra tycker att den egna valfriheten är så viktig att den utan omsvep får gå ut över andras. Precis som rättvisa och jämlikhet och andra liberala slagord har valfrihet och frihet anammats av nästan alla politiska inriktningar i form av debattillhyggen. Ja till och med ordet liberalism används idag som alltifrån att beskriva företrädare för att marknadskrafternas valfrihet är viktigare än människornas till som skällsord för amerikansk demokrat på vänsterkanten. Det enda parti i Sverige som har liberalerna i sitt partinamn tycker allra bäst om att genomföra sin liberalism med förbud och regleringar samtidigt folkvalda när de får frågan om de är liberala sällan säger något annat än "ja" oavsett vilket parti de tillhör.
Detta är fruktansvärt frustrerande om man som jag tror att det fortfarande är långt kvar innan vi är klara med arbetet att förändra vårt samhälle med de ursprungliga liberala grundtankarna både som mål och medel.

Vore det här ett upprop på 1800-talet jag kunnat avsluta med:

Frihet och rättvisa!

eller på 1900-talet med:

Valfrihet och jämlikhet!

Men nu har allt det blivit så urvattnat att jag behöver något nytt. Maila mig gärna förslag till roos@roos.tc.

USA

Jag fick frågan varför det finns Svenskar som tycker så mycket om USA och det här var det bästa svaret jag hade på lager, här i svensk version.

Ett stort land i väst skapades och blev världens rikaste, inte bara på hög tillgång till lätt tillförskansad jordbruksmark, utan även på att släppa in varenda kotte som inte var välkommen i sitt europeiska hemland längre pga politisk läggning, religiös åskådning, sexuella preferenser eller mindre smickrande bakrund. Det skapade en kreativ miljö där väldigt många människor faktiskt tyckte att det var ok att andra var annorlunda, bara de själva gavs samma rätt. Man tyckte att staten inte skulle lägga sig i människors åsikter så länge inte dessa åsikter i sig innebar en inskränkning av just den individuella friheten. Kreativititet födde företagsamhet och företagsamhet tillsammans med naturresurserna gav välständ och rikedom.

I mångt och mycket finns det här samhället kvar och det ger fortfarande ofattbart större möjligheter och skyldigheter för dem som är avvikande att bygga sin egen tillvaro än vad vi är vana vid i Sverige. Dock så har något kontinuerligt förändrats, år för år, pö om pö. Det är villkoren för rätten att lösa entrebiljett till festen. Från att ha varit: "så länge du ok med att alla andra också är annorlunda så får du vara med", till att du nu måste ha en godkänd religion, godkända föräldrar, godkända politiska åsikter, mer eller mindre fläckfritt förflutet och helst vara socialt tävlingsinriktad. Samhället har gått från att skydda oliktänkande från förföljelser till att yla om federala lagar för att skydda liktänkande och deras egendom från dem som är annorlunda. Tänk om de istället för varje steg de tagot mot inskränkthet och värdekonservatism under de senaste 200 åren, hade tagit ett steg mot ännu mer tolerans och öppenhet än de började med, hur hade då USA sett ut idag? Många här, kan inte låta att bara se de möjligheter som finns i USA. Delvis eftersom de själva ser sig som personer med de rätta attributen för att få vara med, vore de bara där, delvis förstås för att vi alla gillar att drömma och att det för många är en dröm som är oerhört lockande.

Hjältedåd

Den vanligtvis så gemytliga samlingsplatsen är förvandlad till en stinkande håla. Luften är stinn av död och förruttnelse. Efter idogt förarbete av, kanske inte lika begåvade som undertäcknad, men ack så hängivna besökare, är den enda ledtråden att att kloförsedda varelser har iaktagits bland källarvalven. Vissa hävdar också, på goda grunder och visa av erfarenhet, att varelserna luktar illa då de har ruttnande och likmaskbeklädda kroppar. Något stinkmonster har de dock inte kunnat finna trots upprepade sök och expiditioner.

Stanken står mig nästan men, inte riktigt ända upp till näsborrarna (iallafall när jag sitter ner). En mindre motståndskraftig besökar varnade mig redan igår (med alltför tydliga hintar om dennes vacklande hälsa under inflytande av mindre önsvärda dofter) för ställets bristande lukulliska eganskaper. Jag är därför beväpnad med både mannamod och stoism. Dessa, vanligtvis beundransvärda egenskaper, är mig dock föga till gagn. De stärker bara min redan oöverträffade förmåga att hålla humöret uppe under vedervärdiga förhållanden (givetvis i kombination min lättja) och därmed står jag ut flera timmar innan jag inser att det bästa sättet att överleva är att se faran i vitögat. Tack och lov har inte mitt överlägsna intellekt tagit skada av de olycksbådande ångorna. Jag kan därmed, på bara bråkdelen av en sekund, lösa gåtan som gäckat alla tidigare räddningsexpiditioner och lista ut var smittohärden mest sannolikt står att finna. Tio snabba steg senare är monstret utdrivet och musfällan tömd.

Kvalitetsmedvetande

Jag har ett paket. Eller jag vet iallafall att var det är just nu. Det skickades med express från Glasgow för elva dagar sedan och ligger sedan 24h sedan i en terminal i Spånga. Helt säker är jag förstås inte, förrut åkte det från Helsingör till Helsingborg tre gånger utan att komma fram, fjärde gången gillt liksom. Nu har den inkommit på terminalen två gånger igår morse, en gång vid sextiden och en gång vid tiotiden, allt enligt Schenkers förträffliga paketsökning.

Schenker är uppenbarligen ett företag som vet precis hur man gör för att gör mig arg. Det är egentligen ganska enkelt. Man tar saker jag behöver, man lägger dem inom räckhåll men ser till att det är omöjligt för mig att komma åt dem. Som grädde på moset lovar man att komma körandes med saken men ändrar sig snabbt och bestämmer att det istället ska köras till ica och ligga oåtkomligt där tills de har lyckats skicka ut en avi med ett annat postföretag. Detta trots att jag erbjudit mig att komma och hämta det själv på terminalen istället.

Det här förvånar mig egentligen inte, det finns usla företag i de flesta brancher. Det enda man kan göra för att slippa soppan är att anlita andra. Mer förvånande för mig är då att Parcel force i Storbritannien, som lämnar fyra dagars leveransgaranti till Sverige fortfarande anlitar dem. De är artiga och snälla, ber om ursäkt och batalar ut £195 i ersättning för långsamt paket, debiterar säkert Schenker för summan och fortsätter gladeligen att köpa deras tjänster. Det här är ju vansinnigt. Vilken sorts företag vill de egentligen vara?

Någon som däremot förstått är den anställda på Schenker jag pratade med senast. Hon sa efter en stunds nejande: "Nuså har min chef gått, nu fixar vi det här. Ja, jag har ju redan sagt upp mig men det är lite svårt att bryta mot rutinerna när hon sitter här ändå. Här är iallafall ditt uthämtningsnummer, säg bara att du inte fick med dig avin och låtsas ringa hem efter nummret så får du ditt paket på ica."

Sedan berättar hon gladeligen att jo, hon har en månads uppsägningstid, men under den tiden vill hon iallafall hjälpa så många hon kan och att nej, inte för att hon egentligen vill hjälpa Schenker eller ens deras kunder som hon inte känner utan för att det inte går att arbeta på ett sådant ställe utan att hon själv blir påverkad. Efter en stund börjar folk här tro att det är rätt att det är så här, att följa sega rutiner är viktigare än att faktistk leverera paketen till folk i tid.

Jag tackar så mycket och hon avslutar med att nu måste hon ringa nästa kund innan chenfen kommer tillbaks. Hon har satt fingret på något viktigt här. Men blir faktiskt inte bättre än ens omgivning tillåter en att vara. Valet av den omgivningen är vårat eget och går vi med på en medioker miljö blir vi också mediokra människor.

Nya lagar, nya möjligheter

Homosexuella ska få gifta sig, antagligen. Jag undrar hur det går med partnerskapet. En gång försökte jag och en föredetta ingå partnerskap. Tyvärr fick vi inte, vi var av olika kön. Om man könsneutraliserar äktenskapet kanske man borde göra det med partnerskapet också. Tyvärr gissar jag att man istället tar bort det. Då uppkommer det en ganska lustig situation. De homosexuella som knutit band innan ett visst datum är partner, de senare är varandras män eller hustruar. De som varit det längst, de som ställde sig i rampljuset med sin sexualitet medan lagen ännu såg det som avvikande är partner. Leder inte det till att partnerskapet kommer att gå från en andra klassens äktenskap till en statussymbol utan like?

Så skynda er nu, alla homos! Ta sista chansen och bli partners! Gör det för oss också, för oss som avvek lite mer åt det konventionella hållet och inte fick chansen att vara med!

Ömma häckar och våta fläckar

Jag ser en våt fläck. Jag tittar lite på den. Alla vet att våta fläckar är farliga. Jag går förbi.

Jag hämtar en tomflaska. Den våta fläcken biter mig hårt och världen far över ända. Jag håller upp huvudet och flaskan. Världen stannar igen i en ny vinkel. Känner efter om ryggen mår bra - ganska iallafall. Ligger kvar en stund och torkar sedan golvet.

Efterklokhet, så irriterande och ändå så bra. Självfallet torkade en efterklok typ som jag inte upp direkt, det var ju stressigt. Självfall blev det men ingen annan föll iallafall.

Efterklokhet räddar ibland både oss själva och andra från dumheter. Iallafall från upprepade dumheter. Tyvärr har denna dygd oförtjänt dåligt rykte. Det ger oss möjlighet att lära även om vi är lite oförsiktiga. Den ger oss rätten att göra om när vi chansat fel och möjlighet att slappna av och trevande prova oss fram. Glömmer vi det och gömmer oss bakom försiktighetens gråa skynken blir vi varken lyckligare eller klokare.

Jag sjunger efterklokhetens lov och antar ett nytt valspråk:

"Bättre efterklok än inte alls!"

Konkurrens och bostäder

Bara ett litet klargörande:
Konkurrens som drivkraft för producenten fungerar enbart om konsumenten har en möjlighet att välja mellan det som är bra och det som är dåligt. Politiker som argumenterar för en utförsäljning av hyreshus med argumentet att det blir bättre för hyresgästerna om det finns olika hyresvärvärdar som kämpar om de boendes gunst vet om det, de bara väljer att förutsätta att dem de talar till är okunniga. Var då så vänliga och skratta dem rakt upp i ansiktet. Be dem sedan återkomma med argumentet när hyresmarknaden är avreglerad eller när den som flyttar i Stockholm har två olika lägenheter att välja på.

lika olika

Frihet läste jag om femton gånger i förra veckan.
Visst är det ett fint ord. Nästan alla vill nog ha lite, eller en hel del snarare. Politiker gillar att prata om det och berätta om hur just deras idéer ska ge dig mera av den varan. På svensk högerflank tycker man visst att frihet handlar om att välja, andra tycker trygghet är frihet och på vår vänsterflank verkar frihet handla mest om pengar. Mer lön ger mer frihet tycker man visst där.

Valfrihet är bra, det kan jag hålla med om, men man glömmer lätt att slippa välja också är ett trevligt val. Trygghet ger mer bekymmrande över åt annat och vem vill inte lägga sin tankemöda på annat än hur vilsen och otrygg man känner sig. Men trygghet är lika svårt att definiera som frihet och lika olika för varje individ. Mer lön är visserligen alldrig fel, men vad ska man med den till om man ändå inte har tid att göra av med den.

Jag är rädd att jag är lika dålig på att definiera din frihet som alla andra är. Däremot kan jag berätta om hur jag hittar min egen. Det finns kanske något du kan snappa upp.

1. Tid
Det här är min viktigaste resurs. Jag kan omvandla den till pengar, dela med mig av den och ha kul. Spenderar jag den med att göra mindre trevliga måsten kännar jag mig mindre fri och när jag får välja själv eller gör saker med andra som väljer bra känner jag mig friare. De flesta delar upp sin tid i arbete och fritid. Sedan jag beslöt att bara göra saker jag tycker om, oavsett om det är arbete eller inte, delar jag mer upp det i planerad tid och oplanerad. Strunt samma om jag får betalt eller om det är jag eller någon annan som chefar. Planerad tid är bra tid för att jag vet att jag får göra något jag tycker om som jag inte behöver lägga möda på att arrangera här och nu. Lite lat är man ju. Oplanerad tid är bra för det ger utrymme för utforskningar, nyheter och spontaniteter. En lagom balans är bra så att de föder varandra.

2. Pengar
Här finns det egentligen tre effekter som samverkar. Arbete ska vara roligt, men omväxling är bra för min trivser. Alltså föredrar jag att ha fler småjobb framför att ha ett heltid. En del arbetstimmar får vara fasta men en hel del bör var flexibla så att jag kan utnyttja dödtid som ibland uppkommer mellan roligheterna till att arbeta. Effekt två står vårt skattesystem för, ju mer man tjänar desto mindre blir en arbetad timme värd. Sist, men inte minst, har vi priset i form av minskad fritid. Min lösning är enkel jobba med saker som är kul, så länge det är kul. Det ger livskvalitet och iochmed att det inte är helt lätt att hitta arbeten som känns som fritidsaktiviteter blir det oftast inte för mycket. Det som istället händer är att inkomsten varierar en del och antagligen faller under medelinkomsten. Lite synd förstås att jag inte får in lika mycket pengar som en del andra, det är dock väldigt lätt avhjälpt med lite utgiftsredution. Jag har nog tre-fyra tusen kronor mindre i fasta utgifter varje månad än de flesta som tjänar lite mer än jag och vips har jag mycket mer pengar att röra mig fritt med. Vi är två som delar på en redan billig hyra, köpte min bil begagnad utan lån, har ingen tv eller licens, köper gärna billiga skojigheter, ibland begagnade istället för nya och dyra och struntar fullständigt i mode. Plötsligt har jag mycket mer kvar att röra mig med än de allra flesta och tur är väl det, för jag har definitivt mer tid att göra av med pengarna.

3. Vänner
Hade jag inte haft mina vänner hade jag kanske förstått alla dem som jobbar 60 timmar i veckan med något de inte tycker om för att få massa pengar de aldrig hinner göra av med på något roligt iallafall. De kan ju iallafall köpa prylar. Prylar är ju förstås användbara ibland men hur roliga är dem egentligen jämfört med vänner.

Hursomhelst när jag nu både har pengar att göra av med och tid att göra det på är vänner det bästa som finns att göra det med. Vad vore valfriheten om man inte hade vänner att välja med, vilken trygghet hittar man ensam och vad ska man med lönen till om man inte har några att göra av den tillsammans med?

Åsikter om åsikter

Åsikter är något som alla har rätt till, de må vara knasiga, omstörtande, fula eller tillochmed farliga. Så länge de inte handlar om att tycka om sex med barn eller främlingsfientlighet tycks de flesta acceptera att folk tycker knasigheter, bara de låter bli att utöva dem på ovilliga andra. Själv är jag numer av en annan åsikt.

Det hela började med mig själv. Jag har alltid haft mycket åsikter och jag tyckte att jag någonstans har haft fog för de flesta av dem. Men, sedan några år tillbaks har jag granskat mitt eget tyckande och tänkande mer noggrant. Lite till min förvåning hittade jag inte bara åsikter jag inte riktigt visste varför jag bar omkring på utan även de som grundade sig på anledningar jag inte tyckte var goda nog. Jag insåg att jag behövde normer för mitt eget tyckande för att kunna acceptera värdet hos mina egna åsikter.

Numer går jag igenom fem frågor innan jag accepterar mina egna argument.

Vad ligger till grund för mitt tyckande?
Är det jag tycker genomförbart?
Är jag tillräckligt insatt i frågan?
Är källorna till min egen kunskap goda nog?
Är det här viktigt för mig eller lägger jag hellre energi på andra frågor?

Varför ska jag nu godta eller ens bry mig om argument från personer som inte själva bemödar sig med att skärskåda sina åsikter? Nej slutsatsen måste helt klart bli att om du inte är ideologist välgrundar, realistiskt, påläst och engagerad är du inte värd att lyssna på.

Hurra!
Jag är fri, jag kan tycka vad jag vill, för vem uppfyller väl alla de kraven?

Var är min klon

Vad består ditt liv av?

Mitt liv består just nu av dubbelbokningar. Eftersom jag har bestämmt mig för att bara göra saker jag faktistk vill göra så skulle man ju kunna tänka sig att dubbelt att göra är dubbelt så bra. Men nej, när kollegor blir sjuka, evenemang felbokas eller ansvariga backar ur blir det visserligen massa roliga sysslor som faller tillbaka på mig, men jag blir inte fler för det. Istället för att kunna göra både och och därmet ha dubbelt så trevligt får jag timmar av administration där jag måste fördela iväg jobbet. Dessutom ofta till människor som inte alls är lika förtjusta över uppgiften som jag. Mitt godis blir bajs för andra - inte bra.

Jag behöver fler roos. Kan man få statsbidrag för att starta en utbildning i att bli mig?

Choklad!

På Nordiska museet i helgen :)

Hoppsan!

De halva dikterna föll visst bort. Bättre sent än aldrig kommer här ett par exempel som aldrig blivit mer än halva och kanske slutar så. Om jag skriver klart dem riskerar de ju att bli färdiga, nu blir de alltid lite annorlunda var gång jag tänkter på dem - eller som nu kladdar ner dem.


Rätt person kom med rätt glass
Överraskad, lycklig
___

Älskad plats vid ny årstid
Hopplöst söt blomma på oväntat ställe
Kan inte plocka ens till dig
___

Kul jobb klart
Tid för kompisar nu
Sen nytt projekt
Hel igen :)

En halv dikt på andra ledden

Fyra strofer i mitten av en dikt kan bli ganska tomma och intetsägande utan de tre i början och den på slutet. Givetvis gäller det inte alltid och ibland lämnar det till och med kreativa möjligher för läsaren som kanske är bättre än orginalet. I vanliga fall är det nog ändå ganska värdelöst. Därför gillar jag att kapa mina dikter på andra ledden. Någonstans mitt emellan påbörjad och klar, vid halvfärdig ungefär kanske man skulle kunna säga. Jag är med om något, känner att det här är bra, syndigt, avlångt, dåligt eller så. Tillräckligt för att jag ska vilja kunna plocka fram känslan av upplevelsen igen. Mest kanske för mig själv, men det kan ju vara bra att kunna dela med mig av den ibland också. Då är en dikt ganska bra. Men det tar ju sin lilla tid att knåpa ihop en jag är nöjd med så istället blir det bara ett bar rader med stolpar på en lapp eller bara i huvudet. Men tillräckligt för att kunna hitta tillbaka när jag vill uppleva känslan eller skriva klart dikten. Det blir en spardikt - en dikt kapad på andra ledden.

Jag - en stalker?

Jag har en idé! Jag tänker förfölja folk. Det kan nog vara riktigt givande, bara jag smyger på rätt människor. Det hela handlar egentligen om smultron, eller iallafall smultronställen. Ni vet där där platserna som verkligen har förutsättningarna för att bli ett favoritställe att bara trivas på. Stan är full av dem och jag tycker jag hittar ett då och då. Men det finns garanterat många fler och det finns definitivt massor av människor som är på väg till dem. Stalkar men dem kommer man också dit. eller hur.

Problemet blir bara att välja ut rätt människa i rätt ögonblick. Går det att se på någon man möter på stan att han är på väg till ett favorithak? Tänk om hon inte har samma smak som jag. Tänk om han där bara ska shoppa kläder eller ska på långpromenad. Men med en kombination av observation och att byta offer ofta om de inte kommr fram till något så ska man nog kunna hitta rätt till slut. Eller så frågar man bara dem rakt av:
Vart är du på väg?

Brabarber

Så var det dags för ett litet recept igen:

Brabarbercheescake
Cheesecake kan man göra krångligt eller så kan man göra det lätt. I min värld gör man det lätt och snabbt eftersom det blir mist lika gott som krångelkaka. Vispa äggvita och grädda, det är för folk som gillar extra jobb utan extra smak.

Till en liten form med löstagbar kant behöver du:
10-talet digestive kex (signums billiga är fina)
75-100g smör (helst inte margarin)
200g philadelfiaost
1-2dl turkisk yoghurt (går säkert bra med annan yoghurt oxo, men då måste den rinna av tills den är riktigt fast)
0-1 dl vispad grädde
2-4 små rabarberstjälkar
1/2-1 dl floorsocker
lagom med socker
en citron
kanel

Börja med botten, smula kexen fint (plastpåse är bra) och blanda dem med smöret som du smält. Blanda i en tsk kanel och tryck ut degen på formens botten (att klämma fast ett smörpapper i botten är oxo bra). Har du tillgång till en ugn kan du sätta in den i fem minuter på 200 grader nu, annars går det ganska bra ändå.

Sedan smeten!
Skär rabarberna i små bitar, koka dem med lite vatten och socker (inte så mycket att all syra försvinner) några minut er tills de är ätbart mjuka. Vill du vara lite extra om dig och till dig kan du kandera dem med smör, socker och kanel i en stekpanna istället, det blir gott på riktigt. Låt svalna medan du rör ihop resten. Blanda ost, yoghurt, florsocker och eventuell grädde i en skål. Riv av det gula från citronen i smeten och i med hälften av rabarberna och bara lite av lagen.

Smeta smeten på degen och garnera med resten av rabarbern och kanske några vinbär, hallon eller smultron. In med den en trekvart i frysen.

Godis!

Ett bra ord

Vissa ord är bra, som slickepott. Smaka bara på det! Känner du inte sockerkakssmeten i munnen och sylten över hela ansiktet vid blotta tanken. Jämför med till exempel golvbrunn eller cyckelkedja. Nej, slickepott är ett ord för mig. Verktyget som får fram det sista av det gottaste och hittar skrymslena och vrårna där det gömmer sig.

Tänk, funnes det bara slickepotter för annat än bakskålar. Föreställ dig till exemel att vara på en bra fest och du vill med sista tunnelbanan om fem minuter. Men haha, du tar fram din tidsslicketpott och vips så har du en halvtimme till. Eller när du hittat nästan alla låtar av en favoritartist, men kanske inte de där riktigt obskyra inspelningarn. Eller när du sökt rätt på nästan all information som finns om ett visst ämne på nätet, men ändå vill ha lite till. Då skulle du bra gärna vilja knappa in slickepott.nu, eller hur?

Skorpmjöl

Vad känner du när du står framför en varm ugn med en smörad sockerkaksform i den ena handen och en skål med färdig smet i den andra och upptäcker att det inte finns något skorpmjöl? Mig ger det en omedelbar känsla av upptäckarlust, ett kort ögonblicks möjlighet att få hitta den rätta ingrediensen istället för den som alla tar för givet. Jag känner att nu är jag jag på riktigt och färdens mål är inte längre förutbestämmt.

Skorpmjöl, eller ströbröd om du så föredrar, är en av sakerna vi slutat att förbättra. Vi köper vår påse och vi bryr oss inte så mycket om märke och att någon tillverkare skulle göra olika sorter är långt utanför vår världsbild. Ändå så märker man snabbt att skorpmjöl gjort på tomat- & basilikabröd är fantastiskt mycket bättre än det vanliga smaklösa till panerad fisk och att malda nachochips kan sätta rejal smak på en kaka när man bara provar; man ändrar på en ack så liten variabel som alla har på defaultvärdet och vips, så är världen lite förändrad. (Förresten rekomenderar jag definitivt mixad wasaknäcke och mixad rostad havregryn framför nachochipsen.)

Veckans uppmaning är således: Hitta ditt eget skorpmjöl och lek med livets detaljer! Och om du kan, dela gärna med dig av dina fynd till oss andra!

Klumpigt!

Vår ekonomi, som den ser ut i dag, är baserad på en fri marknadsekonomi som ger människor rätt att handla med varandra. Den om fattar, ibland reglerat och ibland oreglerat, stora delar av våra liv. Som till exempel att handla mat, gå till jobbet, boende, transporter. Vissa saker står dock till största del utanför, som kärlek och vänskap, hushållsarbete, barnuppfostran och diskussioner och samtal. I de allra flesta sektorer finns det dock nästan alltid en liten del som inte följer mönstret. När vi gör saker kan vi ibland ta betalt för det, och ibland inte. När vi kan är det ju bra och praktiskt, då kan det ju bidra till vår försörjning. Att kunna ta betalt för det jag gör är i min värld en bra sak, speciellt eftersom jag numer har bestämmt mig för att inte göra saker jag inte tycker om regelbundet bara för att någon betalar bra. Jag gör saker jag tycker om att göra och jag ger mig själv rätten att ta betalt när jag kan.

När jag med den grundsynen ser på Piratebuktsdebatten finns det än så länge två huvudaktörer som gör rätt. Mediaindustrin som tar betalt för att distribuera andra människors verk, för att de kan och människor som försöker ta deras verksamhet ur det marknadekonomiska paradigmet. Må bäste man vinna och må endera sidan ge upp innan de blir tvugna att ta till oförsvarbara medel.

Däremot finns det en tredje part här som jag inte är helt nöjd med. Det är staten genom rättsväsendet och polisen. Här finns det ett par riktiga tabbar som jag vill peka på som skett på olika nivåer. Vi varför i herrans namn de tog in Pirate bays juridiske rådgivare? Dåligt, men det har andra pekat på.

Jag är mer oroad av timingen och valet av mål i tillslaget. Pirate bays verksamhet, att förmedla pekare till filer, har tidigare prövats och funnits laglig. Nu har lagen ändrats lite och man har fått internationella påtryckningar om att det finns ett problem så man vill prova lagligheten igen. Det är helt ok. Men varför väljer man den marknadsledande organisationen. Varför inte en liten site där det behövs en eller två poliser och där inte ett politiskt forum ryker med av bara farten mitt i en valrörelse. Det hade gått alldeles utmärkt att prova den nya lagen utan att förstöra eller störa massor av småföretagares verksamhet. Men nej, det är Pirate bay vi ska åt, nu och direkt, vi kan inte ta någon mindre och inte vänta till efter valet.
Snacka om klumpigt!

Det visste jag inte!

Nyligen är bra. Där kan man pinga sin blogg så att folk som tittar efter där ser att den är uppdaterad. Enkelt och smidigt. Och så kategoriserar de saker också, som de här texterna till exempel. Det här är visst en mediablogg.

Å fan!

Då var det ju tur att jag skrev det här inlägget om media då...